relapse

Klockan är halv två. Det är varmt ute, det luktar sommar och sjö, och jag sitter på tåget och väntar på att få åka hem. Jag är hungrig. Då händer det.

Hungern slutar rivas.Övergår till att bli en mjuk smekning. Försiktigt. Och jag är pundaren som återigen kört in nålen i armvecket. Jag njuter av förbjuden frukt, jag kan inte låta bli. Jag får inte känna hungerns rivande smekningar, känna hur ögonlocken blir tunga, huvudet surrar och allt går långsamt. Ana ler, ett strålande leende, lika rent och skinande som glädjen själv, som solen, som lyser utanför tågfönstret. Solstrålarna som värmer min nacke och ger mig rysningar av välbehag.

Utanför min bubbla, min ätstörda bubbla, är verkligheten inte vacker. Mitt förnuft försöker göra sig hört i hungersdimman, men det finns inget annat då. Bara denna obeskrivliga, underbara förbjudna eufori.

Klockan är halv tre, magin borta och jag är tillbaka i verkligheten. Har precis avslutat en skiva grovt bröd och sitter med en kopp kaffe med mjölk i solen och försöker få lite solsken på mina kritvita ben. Insikt. Det var flera månader sedan jag fick de där hungerkickarna. Klart att jag har varit hungrig sedan dess, men ingen kick - varför nu? Förvirring. En liten, liten del av mig har saknat den där ångestdämpande känslan. Men det var bara ett fult knep från Anas sida. Jag är inte dum nog att falla för det igen. Jag vet vad det innebär. Tack, Sunt Förnuft, och välkommen tillbaka.