de rosa blommorna slog ut igen

Gårdagen började på sämsta möjliga sätt. Fortfarande nedstämd efter min ångestattack från dagen innan, som för övrigt var jävligt konstig, aldrig varit med om något liknande, jag var inte i närheten av mig själv. Går inte att sätta ord på det, men det var som om mitt riktiga jag bara flydde bort en stund. Jag blev elak. Ana tog över hela mitt sinne, förvandlade mig till ett monster.

Hela morgonens energi gick åt till att försöka hålla mig på bra humör, i alla fall stabilt, så att jag inte skulle misslyckas på nationella provet i engelska (måste vara koncentrerad) och vad händer då?

M: "Försökte ta livet av mig igår. Tog en överdos, hamnade på sjukhus och blev magpumpad. Nu ligger jag med massa slangar överallt." Ett SMS från min kompis. Jag blev så jävla rädd. Nog visste jag att han var deprimerad, att han legat inne på psyket ett tag nu, men jag trodde inte att han skulle göra det. Jag blev så rädd, men vi snackade lite och allt verkar lugnt. Jag ska hälsa på honom snart. Åh, jag är så orolig.

Humöret hölls på en stabil nivå. Köpte lite kläder på hemvägen, åkte hem, åt middag, gav mig av till pojkvännen för att titta på avatar. Köpte godis på vägen. 463 kalorier. Beslutsångesten: under 10 minuter. Jag åt godis, njöt av det, reflekterade inte, ångrade mig inte, fick ingen ångest.

De rosa träden vid vägen har återigen slått ut i blom. Jag har inte märkt det förrän nu, och det slog mig; hur mycket av mitt liv försvinner inte nu, egentligen? Alldeles för mycket tankar. Min hjärna har börjat vakna igen.