Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
Är det bligatoriskt? För om det är det lär du ju bara få en ny tid igen... Jobbigt med påtvingade kontroller
SvaraRaderaHade det varit jag, så hade jag struntat i att gå dit. Men jag vet inte om din skolsköterska möjligtvis kommer att ringa hem då? Men å andra sidan kan det kännas skönt om någon kan hjälpa dig om hon skulle misstänka någonting. Det löser sig säkert, kramar<3
SvaraRaderaDet är frivilligt om du vill gå dit? Kanske prata utan att väga och mäta dig? Du skulle kunna säga att det var lite jobbigt med maten innan men att det är bättre och att du inte vill riskera att falla tillbaka om du börjar hänga upp dig på siffror men att du gärna kommer tillbaka om det blir sämre igen.
SvaraRaderaDet kommer gå bra. Det är värst innan.
Hur mycket har du gått ner då?
SvaraRaderaJag fick skriva på ett papper i nian att det var okej att de skckade min journal till min nya skola. Har du med gjort det så finns hela din viktkurva på din nya skola. Sex kilo är ganska mycket.. Vet inte vad du ska säga..
SvaraRaderaInte panik. Inte fly. Det är fortfarande frivilligt. Gå dit till hösten!
SvaraRaderastå på dig och då dit!
SvaraRaderadu e stark och och måste kämpa på!
hejjahejja!!
Kram<3
men fina Erika!
SvaraRaderadet är ingen riskt. du tar hjälp och det är viktigt för dig fina!
Jag skickar över styrka ochkraft.
kan be för dig med.
Massor med kramar<3
Ja visst är den sjukt bra! :D
SvaraRaderaokej, men Söta Erika, om du verkligen har kommit så långt att du äter riktiga portioner så borde du gå upp i vikt.
så du kanske lurar dig själv.(eller ana gör så att du lurar dig..)
och jag vet att det är svårt men man måste ta steget och våga.
(okej nu kanske jag va elak och sa grejer du inte ville höra. och du kanske tycker att jag är dumihuvet, men de får jag ta då. detta är bara en uppfattning jag får..)kram
Det är väl inte obligatoriskt, eller?
SvaraRaderaOm inte så är det ju bara att strunta i det utan dåligt samvete, det skulle jag gjort i alla fall.
Hur gammal är du?
SvaraRaderaJag brukar (brukade) inte få några frågor alls när jag vägde och mätte mig hos skolsköterskan. Hon klottrade ner allt på nåt diagram bara, vilket hon gjort under hela min skoltid, och konstaterade att jag fortfarande var underviktig.
SvaraRaderaJag tycker att du är oerhört stark. Du klarar det, du har alltid klarat det. Eller hur?
SvaraRadera