Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
Jag drack varm choklad igår kväll. En så liten sak, men blev ändå så glad. Det hade jag ALDRIG kunnat för bara en kort tid sedan. Smakade glädje. Visst fuskade jag lite och hade suketter och bara 1 dl mjölk (resten vatten)... Men ändå. Solen ler mot mig idag. Början på bättre tider? Kanske. Äntligen.
DU är duktig. Kram
SvaraRaderaJag håller med Twiggy, du är duktig och det är inte ett dugg ointressant att läsa om dina framsteg! Du ska vara stolt :)
SvaraRaderaKramar
Jag blev glad när jag läste detta. Riktigt, uppriktigt glad och det blir jag inte ofta.
SvaraRaderakram vännen och kämpa på. Tänk på detta varje gång det är jobbigt i fortsättningen. Sådana här minnen är bra att ha och värdefulla.
Härligt inlägg! (:
SvaraRaderaOJ vad jag förstår hur du känner dig!!!
SvaraRaderaSjälv åt jag i går ostmackor på kvällen vilket jag inte gjort på... tre-fyra år, typ! Känslan är härlig, som att vinna på lotto!
Kämpä på, det gör jag också! :)