oövervinnlig?

Målet för förra veckan: Släppa på kontrollen. Räknade knappt kalorier - åt med största säkerhet en mycket större mängd än jag brukar. Resultatet? En känsla av frihet och ingen viktuppgång. Tvärtom gick jag ner 0,4 kg... men nu känner jag att jag verkligen kan börja våga. Jag går inte upp flera kilo av att äta lite extra - och det är så sant som det är sagt, att förbränningen verkligen anpassar sig efter det man äter.

Släktkalas igår - utan ångest. Kunde njuta av det, kände mig som en av dem, kunde njuta av paella med kyckling, rabarber/jordgubbs-paj med glass och jordgubbar - om än i små proportioner. Jag kan äta vad jag vill och det är så otroligt fantastiskt. Visst, kan inte äta hur mycket som helst - men jag behöver itne styras av ångest och tvångstankar längre - och visst, ibland måste jag fortfarande kompensera - men nu gör jag det med en promenad istället för att ångest-träna på gymmet. Bakslagen återkommer mentalt, Ana skriker på mig ibland, men det går ändå framåt. Trodde aldrig att jag skulle kunna komma såhär långt på två månader.

Känslan av "odödlighet" som jag förr fick utav att inte äta får jag nu av att kämpa emot - och vinna över - Ana. Att först vara lite nojig, men att sen tänka äsch, skit samma - jag behöver ju det egentligen och att våga ta det man är sugen på. Att våga ta ett digestivekex till kvällsteet, eller lite extra yoghurt. Att kunna smaka av pojkvännens snacks när vi tittar på film utan att behöva räkna kalorier. Frihet.

Mål för denna vecka: att köpa en påse Malaco Sweet & Sour till helgen. Har velat prova den länge, men inte vågat.