Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
Bara för att ni ville veta så har jag testat ett nytt recept på brownies som jag har bakat i muffinsformat. Min stackars mamma ligger hemma med feber så jag ville skämma bort henne lite grann, visst är jag en snäll dotter? Väldigt chokladiga, väldigt goda och bara 73 kcal/st. Kolla recepten. ;)
Sv; Ja. Jag borde vara mer noga med att ta mina vitamintillskott. Fast jag äter ganska varierat nu, eftersom jag äter samma middag som min familj, och till frukost blir det ibland mackor, ibland gröt och ibland yoghurt. Det går nog bra det här. Om jag bara ger det en chans.
SvaraRaderaDu borde skriva en receptbok!
SvaraRaderaSer gott ut! :D
SvaraRaderaSv: Jo, jag vet. Men en del av min hjärna vägrar fatta det.
Sv: Haha, jag överdrev "lite" då jag skrev inlägget. Jag tycker att det är så jobbigt att släppa in på livet och framförallt då personen är någon som jag hade kunnat tycka om typ, haha. Och du hade rätt, det gick jättebra.
SvaraRaderaKakan såg riktigt god ut! Hade jag vart din mamma skulle jag då blivit nöjd :)
Ja det e inte klokt hur bra man hade kunnat vara på andra saker,..jag hade kunnatr haft det nedrans körkortet avklarat....nu är det mest jobbig....jag e så nervös hela tiden...mår skit inombords och tror inte alls på mig själv.
SvaraRadera