ett komma två

En komma två kilo på en vecka. Jag kan inte tro att det är sant. Det kan inte vara sant. Det funkar inte, det funkar inte, det funkar inte, kortslutning i hjärnan, helvete. Förnuftet säger att det är lugnt, det skiljer inte så mycket på kroppen och slarvar du inte med styrketräning så är det helt lugnt, Ana säger att herregud vad mycket du har gått upp på en vecka, ditt jävla äckel, du kommer bli fet fet fet som en jävla gris om du fortsätter såhär.

Och vad tycker jag? Någonting mitt emellan. Ändå åt jag min frukost som jag skulle.

två-kilo-plus effect

Jag får inte runt fingrarna runt den tjockaste delen på låret. Bara knappt. Oj. Vad konstigt det känns. Jag vet mycket väl att det mestadels är muskler, då jag styrketränat mycket - men ändå...

44 kg. Det känns så mycket. Jobbigt. Sen har jag överätit den senaste veckan med. Ändring i morgon. Inte svält, inte överätning. Balans!

dagens middag

Färska piroger stod på menyn. Självklart bakade av moi. Fullkornsvetemjöl & bakpulver, snabbt och lätt. Gjorde en röra med köttfärs, riven morot och tomatkross med chili och en massa andra kryddor i, toppade med skinka och lite riven ost. Kändes fint att lyxa till det lite för sig själv. Självförtroendet ökade ett snäpp.

Mamma: "Du kommer bli en bra husmor *skämtsamt*

beslutsångesten förstör mitt liv

Beslutsångest. Ständig beslutsångest. Skulle köpa lite naturgodis idag. Köpte inte så mycket men plötsligt kändes påsen hundra kilo tung och jag blev yr och började kallsvettas. Vid kassan sa jag bara näe, fuck that och la bort påsen. Yr. Darrig. För en liten, jävla påse naturgodis.

L: Va?
Jag: Nä, asså, det går inte.
D: Erika, du borde nog söka hjälp för dina tvångstankar alltså...
(Han sa det inte på ett elakt sätt)

Jag kan inte. Naturgodis eller godis i lösvikt när andra är med, det går inte. Jag stressar sönder och fuckar ur totalt, även om jag tar lagom lite. Men att köpa en färdig påse, det är lugnt - även om det kanske blir några gram extra. Det här är bara en av alla saker som min jävla beslutsångest förstör för mig. Helt hopplöst. Hade beslutsångest i nästan en kvart om vilken affär jag skulle handla i. Hur löjligt är inte det? De ligger i samma prisklass, den ena ligger bara lite längre bort - DIREKT så börjar Det Inre Kriget, Ana vs Me. Köpte till slut en ny påse naturgodis. 120 gram. On my own. Mycket lättare, kändes knappt jobbigt. Bara lite - det är trots allt runt 700 kcal men det skiter jag i.

paus från deppinläggen

Pannkakor med havre för 4 personer
4 ägg
1½ dl fullkornsvetemjöl
1 dl rågmjöl
½ dl havregryn
6 dl mjölk
½ tsk salt
1 tsk honung
smör att steka i

Tiopoängare. Jag tycker de här var godare än traditionella pannkakor. Känns mer matigt liksom. Fullkorn är bäst.

jordgubbssäsongen är slut.

I morse vaknade jag faktiskt på bra humör. Kände att det skulle bli en bra dag. Det blev det. Orkar inte bry mig idag heller. Kanske blivit lite många dagar i rad nu, men spelar roll. Känner mig lugn just nu. Har dagarna planerade för mig så jag slipper sitta hemma och tänka sönder allt.

Annat var det igår, träffade en kompis som jag dissat lite för länge. Var liksom tvungen att träffa honom. Jag dissade dock en fet fest han skulle ha senare på kvällen, just för att jag hade en krypande känsla av ångest. Kände mig så ful och tråkig att jag inte orkade träffa en massa nytt folk. Hade kunnat bli riktigt stenad men, nej tack, hela den festen skulle bli en orgie i substanser tydligen. Min kompis smsade mig senare på kvällen och då hade han både druckit, rökt weed och tagit tjack. Sen skulle han tydligen ta syra också. Hoppas han ljög. Hade aldrig pallat vara kvar där... Spenderade istället kvällen med två kompisar, vi stekte fattiga riddare och kollade på V för Vendetta. Det var bättre så. Bara tog det lugnt. Party blir det på lördag istället.

come on and break me down to fill yourself up higher

Självförtroendet har nått sin absoluta botten. Känner mig så ful och äcklig hela tiden. Lackar ur varenda morgon, ser ful ut oavsett hur jag gör, jag klarar inte av det, hela mitt obefintliga självförtroende sitter i mitt utseende. Och denna jävla beslutsångest. Suger musten ur mig. Beslutsångest om precis allt. Vet inte vad jag ska säga, orkar inte ta tag i saker, det enda som finns är pojkvännen och mina vänner. Dränker ångesten i rök för att glömma. Få njuta, vara euforisk en stund, avslappnad ännu längre.

Men det är ju fortfarande en dans på rosor. För om en månad börjar skolan igen. Det känns som att det är en månad kvar till min avrättning. Jag är så jävla rädd att falla tillbaka, återvända till ruta ett. Att ångesten återigen ska ta över, att siffrorna ska droppa, att allt ska brista, att jag blir det där känslodöda, deprimerade zombievraket som en gång var jag. En spillra av mig själv. Som gömmer sig i kaloriräknande, träningsmissbruk och matångest, som inte kan njuta av någonting,s om måste kompensera för allt. Som förnekar. Sårar. Jag är så jävla rädd.

Det går verkligen upp och ned, just nu känner jag ingenting alls. Den där gamla vanliga avstängda känslan. Jag är för trött för att känna efter. Jag vill bara att allt ska försvinna, att jag återgår till min segervissa kamp, varje dag var en utmaning och varje dag var en jävla seger. Men nu svajar det. Jag orkar inte kämpa emot. Jag orkar inte tänka. Regelbundenheten är helt ur spel, det går inte ens att hålla måltiderna vid samma tidpunkt nu ändå. Kanske dags att vänja sig vid att det är såhär livet är och koncentrera sig på annat? Vad vet jag.

Exit out the back
and never show your head around again
Purchase your ticket
and quickly take the last train out of town

...

Jävla skit. Spydde lite, folk hemma så fick skynda mig, tanken "åh så skönt", inte bra. Inte bra alls. Det var inte tårtans fel. Den var typ en meter hög men lyckades skära en lagom bit. Sen gick jag en promenad. Den blev en mil. EN MIL. Jävligt bra. Inte. En av min pojkväns kompisar körde förbi mig med bilen och frågade;
"Vill du ha skjuts? Är du på väg någonstans?"
"Va? Haha, nej tack, jag promenerar bara, hehe."

släktkalas

Mormor fyller åttio år idag. Självklart ska det som vanligt resultera i en orgie i kalorier, socker, fett och kolhydrater. Förrätt, laxrulle i polarbröd och melon med fetaost(självklart tar man inte osten), huvudrätt - sallad, två morotsbiffar sen häromdagen, ugnsrostade grönsaker, massa plock och fan vad mycket olja det är, tårta, en riktig sockerbomb, hallon, passionsfrukt, vit choklad jag kommer dö, snacks, de godaste chipsen jag vet, nötter, det är visserligen nyttigt fett, godis och alltid för mycket. Ana tjurar längst in, jag dricker mig mätt på vatten, är fruktansvärt rastlös och kan inte vänta tills alla har gått för då kan jag äntligen ta en promenad och lugna mig. Jag är lugn. Det är lugnt. Jag hade dubbelhaka i morse. Äckel. Vägde 43,6 igår. Men en dag är ingen fara eller så är det visst det, i morgon kommer du vara tjock som en jävla tunna.

Nu är det tårta. Shit, vad jobbigt det blir.

magi

Idag är en sån där dag. Jag är nöjd med mig själv idag. Jag är snygg. Fan, vad det känns konstigt.

flyter iväg

"Såhär ska livet vara" tänkte jag, Slottsskogen med fina vänner och jag trivs så himla bra i deras sällskap. Glimtar av ett underbart liv. Alla problem försvann. Njöt. En kort stund. Behövde det.

sneda blickar i smyg

Jag: "Vad säger de om mig då?"
P: "Näe, xx undrade varför du var så klängig och så. Hon frågade om det var något typ fel på dig, svårt att umgås med folk eller så."
hugg hugg i hjärtat
P: "Jag sa att du hade dåligt självförtroende. Har du ens något självförtroende?"
J: "Ibland..."
P: "E har också undrat det. Ibland när ni sitter och snackar om något så tycker hon att du stänger av när jag kommer in i rummet och bara ser mig."
J: "Jag orkar inte med E bara, klarar inte av människor med det temperamentet bara. Blir nervös, E blir ju arg så lätt, jag klarar inte av när folk är arga, är rädd att de ska bli arga på mig."
P: "Hon undrade om du hade svårt att vara dig själv med andra."
J: "Jag vet bara inte hur jag ska bete mig."
P: "Var dig själv bara."

Tänkte: Jaha, och vem fan är jag då? Sved länge. Insikten. De ser ner på mig. Jag duger inte jag duger inte jag duger inte. Jag kan inte hjälpa att hela min tillvaro präglas av rädslan att inte duga, jag är nervös jämt, jag orkar inte. Var dig själv. Om det bara vore så jävla enkelt.

P: Du kommer dö av hjärtattack när du är tjugo.

frukost på sängen

transportsträckan har börjat

Ytterligare ett år har passerat. Är jag starkare nu? Fyllde 17 år när jag vandrade på gatorna i stan. Musik i öronen. Lät som magi, vartenda riff gick rätt in i hjärtat. Tror jag bara att det är en förändring eller är det faktiskt det? Kommer beslutsamheten jag känner nu finnas kvar eller försvinna?

must kill, this is for real

Och jag har ett minne, ett fysiskt, i form av några klottriga rader i ett kort i ett orange kuvert. Overklighet. Och när ruset börjar försvinna, fortfarande insnöad, har så mycket att säga men så lite att formulera det med. Älskar det. Tillbringade kvällen med fem underbara vänner. Jag älskar er. Men jag vågade inte säga mer än att jag verkligen tycker om att vara med er och det var jag bara tvungen att säga innan jag gick.

Jag vet att ni gillar mina väldigt icke sammanhängande inlägg men just nu saknar jag sammanhang, jag bara finns, jag är lycklig, jag är lugn och fin och olaglig. I morgon blir det släktkalas. Hallontårta med kladdkakebotten, det blir motigt... Inte tränat något alls sen jag kommit hem från London och har hunnit fyllekäka osv. Bra jobbat?

Och ja, transportsträcka. För när jag är 18 ska jag tatuera mig. Tatuera in något som symboliserar min kamp mot helvetet. Ska vara stark. Inte förtränga. Lära av mina misstag och inte glömma mina framsteg.

vet inte

Vill sova. Men ändå inte. För mycket tankar som snurrar runt. Får inte tag i dem, jag har bara en gnagande känsla inombords. Det gör inte ont, det bara stör, hindrar mig från att slappna av. Som att vänta på att depressionen och ångesten ska slå till. Som att vänta på sin avrättning. Förvirring.

hemma

Fyra underbara dagar. London är en så sjukt fin stad. Saknar det redan. Hotellet var rätt skabbigt och det har varit lite jobbigt med maten, men jag vet att det är lugnt nu. Tyvärr vägde jag mig när jag kom hem. Det första jag gjorde... Suck. Men jag var tvungen. Jävla tvångstankar. Med kläder på. Pappas mjukisbrallor och stor t-shirt. 44,2 kg. Det betyder att jag gått ner.

Handlat lite kläder och sånt. Gick på Lejonkungen, musikalen, åt god mat på restaurang. Njöt av indiskt, thailändskt och kinesiskt. Falafel, baguetter och kycklingsallad. Åt godis också, de hade så många sorter i små söta förpackningar. Förträngde jobbiga tankar. Blev offer för dessa ändå, då vi handlade lunch på Pret a Manger (älskade stället). Det stod kaloriinnehåll på alla mackor. Letade förstås frenetiskt efter den med minst i, men det blev ändå 400 kcal till lunch, något jag aldrig hade klarat av hemma. Vinst i förlusten.

Jag gick i mina nya, korta jeansshorts också - och trivdes i det. Var inte ens jobbigt. Otroligt. Fick mycket blickar. Uppskattande blickar. Många som synade mig uppifrån och ned. Fortfarande? Jag är ju inte lika uppseendeväckande nu. Som om jag någonsin varit det?

Träffade en vän där, vi har chattat i säkert tre fyra år, kändes riktigt coolt att få träffa honom på riktigt. Lite overkligt. Vi vandrade runt i det fina vädret, åt lunch, chillade. Fin, bred brittiska. Jag var trött och nervös och förstod inte mycket av vad han sa. Kände mig dum.

På flyget hem kom ovissheten. Ångest som rev och tårar som brände. Visste inte varför. Tankarna bara rusade runt. Nu kommer jag inte ihåg vad det var jag tänkte på ens. Det var väl inget viktigt. Känner lite likadant nu. Melankoli. Hjärtat gör lite ont. Men allt kommer bli bättre i morgon. Återgå till det normala. Träffa min pojkvän. Gud vad jag saknar honom. Förlåt för virrigt inlägg: det har varit så mycket de här dagarna att jag inte vet vart jag ska börja.

angående fylleinlägget

Det var min pojkvän som sa att jag var klängig. Det är liksom de värsta orden jag kan höra. För klängig = jobbig för mig. Är livrädd för att vara jobbig. Speciellt när jag är full. Tårarna bara rann på mig. Jag minns inte hur länge (jag drömde nämligen på natten att jag grät också) men det var bara ett irriterande rinnande. Tror att jag snörvlade lite också. Men det sjuka är ju att jag faktiskt har minnesluckor, för jag var inte så jävla full egentligen. Aldrig haft det förut. Vad drack jag? FYRA ÖL. Skrattar åt mig själv. Men det är bra, för jag hatar ju öl egentligen.

undrar hur det känns

Undrar hur det känns, att kunna väga sig utan att bry sig om siffran? Undrar hur det känns att kunna mäta sig utan att reflektera över det? Undrar hur det känns att inte ens ha BEHOVET av att väga och mäta sig? Undrar hur det känns att kunna äta vad som helst utan att få någon ångest? Undrar hur det känns att vara nöjd med sig själv? Undrar hur det känns att se sig i spegeln utan att leta fel? Undrar hur det känns? Att se mat för vad det är. Jag minns inte.

imorgon är jag här

so afraid [fylleinlägg]

"Sluta, vad klängig du är". Fem ord, fyra ord, ångest och ett tårdränkt ansikte.

Hej fylleinlägg, lol. Vadå fem ord, fyra ord?

tack.

Vill bara ge en stor kram till er. Alla fina kommentarer på förra inlägget, blir varm i själen. Tack. Känns fint att man kan inspirera andra. Känns så hedrande på något sätt.

victory is mine

En liten vinst för Karamellkungen, en stor vinst för mig.
154 gram seger.

wall of thoughts

Om mindre än en vecka åker jag till London. Det kommer bli min största prövning hittills. Äta ute i fyra dagar. Men eftersom England inte har någon matkultur lär det mest bli utländska restauranger, typ asiatiskt. Tackar inte nej - jag älskar thaimat. Jag längtar verkligen. London. Åh. Vad kul det ska bli.

Har hunnit med premiärdoppet. Först i en sjö för några dagar sedan och idag i havet. Iskallt men rätt uppfriskande. Inte så jobbigt att gå på stranden som jag hade förväntat mig. Mitt största problem är inte kroppen när jag är på stranden. Jag hatar att gå osminkad för jag tycker att jag ser så ofräsch ut då. Ringar under ögonen och rodnad på näsan och kindbenen. Fy fan. Sen är min bikini för stor också, och nästan alla tjejer är snyggare än mig. Känns lite jobbigt när jag är med min kille då. Han är så jävla snygg, så kommer jag där som en ful, vit klump. Rädd att han också ska inse det.

Men känns som om det är stabilt i övrigt. Vägde mig nyss dock. 43,6. Med kläder på. Alltså har jag gått ner typ ett kilo. Trots att jag har ätit grillat till middag nästan varje dag nu, mycket mat har det blivit... Jag fattar inte riktigt hur min kropp funkar ibland. Jag klagar inte, så länge jag inte går ner mer bara.

Kanske är det idag jag ska våga köpa mig lite lösgodis? Sitta och titta på min nya TV som jag fick i tidig födelsedagspresent, om jag inte hittar något att göra? Just lösgodis är verkligen fortfarande det jag har svårast för. Hur lite man än tar, känns det som att det blir för mycket. Tänk ändå. 2 hg lösgodis ser inte ut att vara mycket i påsen, men ändå kan det bli typ 800 kcal. Jag räknar visserligen inte kalorier längre (bara enstaka saker ibland) men det är ändå lite skrämmande. Men återigen. Lösgodis åt jag nästan varje vecka förr. Innan Ana tog över min hjärna. Jag vill våga igen. Jag ska göra det innan sommaren är slut. Punkt.