come on and break me down to fill yourself up higher

Självförtroendet har nått sin absoluta botten. Känner mig så ful och äcklig hela tiden. Lackar ur varenda morgon, ser ful ut oavsett hur jag gör, jag klarar inte av det, hela mitt obefintliga självförtroende sitter i mitt utseende. Och denna jävla beslutsångest. Suger musten ur mig. Beslutsångest om precis allt. Vet inte vad jag ska säga, orkar inte ta tag i saker, det enda som finns är pojkvännen och mina vänner. Dränker ångesten i rök för att glömma. Få njuta, vara euforisk en stund, avslappnad ännu längre.

Men det är ju fortfarande en dans på rosor. För om en månad börjar skolan igen. Det känns som att det är en månad kvar till min avrättning. Jag är så jävla rädd att falla tillbaka, återvända till ruta ett. Att ångesten återigen ska ta över, att siffrorna ska droppa, att allt ska brista, att jag blir det där känslodöda, deprimerade zombievraket som en gång var jag. En spillra av mig själv. Som gömmer sig i kaloriräknande, träningsmissbruk och matångest, som inte kan njuta av någonting,s om måste kompensera för allt. Som förnekar. Sårar. Jag är så jävla rädd.

Det går verkligen upp och ned, just nu känner jag ingenting alls. Den där gamla vanliga avstängda känslan. Jag är för trött för att känna efter. Jag vill bara att allt ska försvinna, att jag återgår till min segervissa kamp, varje dag var en utmaning och varje dag var en jävla seger. Men nu svajar det. Jag orkar inte kämpa emot. Jag orkar inte tänka. Regelbundenheten är helt ur spel, det går inte ens att hålla måltiderna vid samma tidpunkt nu ändå. Kanske dags att vänja sig vid att det är såhär livet är och koncentrera sig på annat? Vad vet jag.

Exit out the back
and never show your head around again
Purchase your ticket
and quickly take the last train out of town