hemma

Fyra underbara dagar. London är en så sjukt fin stad. Saknar det redan. Hotellet var rätt skabbigt och det har varit lite jobbigt med maten, men jag vet att det är lugnt nu. Tyvärr vägde jag mig när jag kom hem. Det första jag gjorde... Suck. Men jag var tvungen. Jävla tvångstankar. Med kläder på. Pappas mjukisbrallor och stor t-shirt. 44,2 kg. Det betyder att jag gått ner.

Handlat lite kläder och sånt. Gick på Lejonkungen, musikalen, åt god mat på restaurang. Njöt av indiskt, thailändskt och kinesiskt. Falafel, baguetter och kycklingsallad. Åt godis också, de hade så många sorter i små söta förpackningar. Förträngde jobbiga tankar. Blev offer för dessa ändå, då vi handlade lunch på Pret a Manger (älskade stället). Det stod kaloriinnehåll på alla mackor. Letade förstås frenetiskt efter den med minst i, men det blev ändå 400 kcal till lunch, något jag aldrig hade klarat av hemma. Vinst i förlusten.

Jag gick i mina nya, korta jeansshorts också - och trivdes i det. Var inte ens jobbigt. Otroligt. Fick mycket blickar. Uppskattande blickar. Många som synade mig uppifrån och ned. Fortfarande? Jag är ju inte lika uppseendeväckande nu. Som om jag någonsin varit det?

Träffade en vän där, vi har chattat i säkert tre fyra år, kändes riktigt coolt att få träffa honom på riktigt. Lite overkligt. Vi vandrade runt i det fina vädret, åt lunch, chillade. Fin, bred brittiska. Jag var trött och nervös och förstod inte mycket av vad han sa. Kände mig dum.

På flyget hem kom ovissheten. Ångest som rev och tårar som brände. Visste inte varför. Tankarna bara rusade runt. Nu kommer jag inte ihåg vad det var jag tänkte på ens. Det var väl inget viktigt. Känner lite likadant nu. Melankoli. Hjärtat gör lite ont. Men allt kommer bli bättre i morgon. Återgå till det normala. Träffa min pojkvän. Gud vad jag saknar honom. Förlåt för virrigt inlägg: det har varit så mycket de här dagarna att jag inte vet vart jag ska börja.