Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
Vill sova. Men ändå inte. För mycket tankar som snurrar runt. Får inte tag i dem, jag har bara en gnagande känsla inombords. Det gör inte ont, det bara stör, hindrar mig från att slappna av. Som att vänta på att depressionen och ångesten ska slå till. Som att vänta på sin avrättning. Förvirring.
Know that feeling. Hatar den där gnagande känslan som gör att man blir för trött för att sova, liksom. But you can make it, att sova alltså. Du verkar bra på det där med att göra saker bra.
SvaraRaderavarsågod, gånger två^^
SvaraRaderaSv: Nope, skämtar inte.
SvaraRaderaHow fun! Hur gammal blir du? :)
sv: jag håller med dig om att de verkligen hade fått med känslan! Jag skulle så gärna vilja se den igen! Är bland det häftigaste jag har sett! (ja jag är lite nörd när det gäller disney, framförallt lejonkungen <3)
SvaraRaderaber för dig i smyg<3
SvaraRaderasv; Jag är 20 och han 29. Alltså en åldersskillnad som hade varit för stor om jag var typ fyra år yngre, men helt okej om jag var fem år äldre. Men det är nog okej ändå. Han ser ut som 20, så det är chill :P
SvaraRadera