my own war is tearing me apart

Dags att fira in våren med regn och håglöshet. Valborg. En dag som obemärkt passerat i alla år, och det är väl vad som väntar idag också. Egentligen vill jag bara sitta hemma, men då kommer den här dagen sluta käpprätt åt helvete med ångest och diverse trevligheter, så istället ska jag sitta ute i regnet med mina fina vänner som ska dricka alkohol och vara glada. Jag ska inte dricka någon alkohol. Den sjuka flickan säger nej, du har faktiskt ätit godis tre gånger den här veckan och inte lite heller, någon måtta får det vara. Dessutom blir du ju bara hungrig av att dricka (plus att det är så SJUKT mycket kalorier i alkohol!) och lite lugnt får du väl fan ta det? Jag orkar inte säga emot.

Håglöshet. Jag vill inte ens se mig själv i spegeln längre. Jag vill inte möta min egen blick, för det är som om den är död. Jag är bara ett skal av vad jag en gång var. Ett spöke. Full av fel. Får inte fastna med blicken i spegeln, får inte, vill inte se. Vill inte se hur armarna ser urgröpta ut om muskeln råkar spännas, vill inte se blåmärkena på knäna efter att jag råkat ligga med benen på varann när jag sovit eller revbenen och bröstbenen vars konturer synligt ligger under huden. Vill inte notera att jag har torr hy, insjunkna kinder, ringar under ögonen som inte ens sminket förmår dölja... och den döda blicken.

En solglimt utanför mitt fönster. Solen hånar mig. Det här har inte varit en bra vecka.

det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt. Jag har känt mig konstig sedan igår. Det känns som om jag inte riktigt finns, som om jag går på automatik, men inte på samma sätt som förr. Jag kan fastna med blicken och försvinna in i tankarna, omedveten om vad som händer omkring mig. Det har varit så förr, men inte på samma sätt som förr. Nu är jag inte deprimerad, jag är bara fundersam. Innan var det som om jag bara försvann ner i all ångest. Nu vet jag inte. Tankarna är konstiga, de formuleras konstigt i mitt huvud. Vissa gånger är det som om jag tänker i poesi. Vad händer egentligen?

Det känns också som om min blogg är rätt meningslös nu, men jag vet bara inte vad jag ska skriva. Jag vet inte ens vilket håll det går åt. Om det går framåt eller inte. Jag känner att tvångsmässigheten börjar tillta smått igen. Har tvingats ut på på långa promenader av lilla fröken Ana trots att jag inte har överätit eller missat mitt schema. I vanliga fall älskar jag promenader, men inte när jag "måste", för då kan man inte njuta av dem.

still no difference.

Idag kommer bli en fin dag. Inte ett moln på himlen och 12 grader varmt. Kvällen kommer spenderas som igår, med mysigt folk, någonstans. Var ute och tog en långpromenad förut. Jag ska verkligen njuta av den här helgen.

För övrigt; passionsfrukt är sjukt gott.

munchies munchies

Underbar kväll med vänner. Munchies som fan. Skit samma. Spyr lite sen. Min mage är proppfull. Hemskt. Skit samma. Jag är glad.

in order to succeed, you need to fail

I natt var jag den ynkligaste personen i världen. Höfterna skaver mot madrassen och ångesten klöser i bröstet. Jag förtjänar inte er omtänksamhet.

vacker musik

rysningar längs hela ryggraden, det blir knappt finare än så

måste fortsätta kämpa, fan ta dig ana, försöker du hämnas nu?
hämnas genom att få mig att känna mig äcklig och otillräcklig

nya perspektiv.

hej fröken psykfall

Jag undrar stilla... hur i HELVETE jag ska klara skolan. Min dag var minst sagt väldigt jobbig och väldigt konstig.

11.00 Gymnastiklektion. Går in i gympasalen, får kalla kårar längs ryggen. Hjärtklappning, börjar kallsvettas, darra och hyperventilera, helt utan anledning. Sätter mig ned och kan inte fokusera på någonting. Blir yr. Ångestattack i stort format på G - kroppsligt, men jag har inga jobbiga tankar. Lyckas leda bort det med hjälp av Nile och att arbeta stenhårt med engelskaläxan.

12:05 Väntar på bussen och har ont i magen som biverkning av ångesten, känner mig helt slutkörd och håller på att börja gråta. Lyckas lugna mig på bussen. Åker till biblioteket och lånar Mattillåtet.

17:30 Har varit och tränat, och har ätit middag. Mamma äter middag samtidigt. Hon klagar på att jag äter för lite och hennes portion är mindre än min. Känner mig mätt och äcklig efteråt men ignorerar det - min middag var typ 230 kcal, ingen fara.

18:00 Ska börja plugga, gör en kopp te. Pratar med mamma, kommer in på skolan, får panikstress över allt jag har att göra. Slutar med att jag skriker "JAG ORKAR INTE!" och går ner på mitt rum, slänger mig på sängen och gråter i fem minuter. Sätter mig vid datorn. Mamma kommer in, ger mig en 13g kexchoklad. Börjar plugga, känns bättre. Ignorerar den fulla känslan i magen - jag har inte ätit för mycket idag heller. Maten har gått bra idag. LUGN ERIKA.

21:00 Suttit med läxorna i tre timmar utan att komma någon vart och håller på att börja gråta var femte minut och så har det pågått sedan två timmar tillbaka. Satt nyss och skrattade åt mig själv för det och sen höll jag på att börja gråta. Igen.

Jag känner mig som ett psykfall. Det här är inte okej. Men det är bara för att jag har mens också, förvärrar ju humörsvängningarna än mer. Ja, jag har faktiskt mens trots min undervikt. Jag äter p-piller nu, det är därför; hade mensbortfall under min förra allvarliga period och då var mitt BMI ca 17,6. Knepigt.

jag klarade det.

Jag gjorde det. Jag har klarat en hel dag utan det minsta sug, utan överätning, nästan utan ångest. Varit mätt tre gånger idag, vilket känns helt sjukt, men å andra sidan har ju en del av det varit utfyllnad också; sallad eller vatten. Fick lite panik efter lunchen, men det var ju nästan bara sallad jag åt. Samma sak efter middagen, men jag blev mätt på vattnet jag drack också.

Blev totalt runt 900 kcal idag. I vanliga fall brukar det bli kanske 600-800 kcal mat. Sen småäter jag mig till 1000-1100 och kompenserar med någon träning - detta hemska kvällssug... (Skäms för det, men det spelar ingen roll. I'm honest.) Det känns ändå bra, trots att jag är tung i magen nu. Jag vann. Det här är mitt första steg mot bättre matvanor, i rätt riktning - tillbaka till mig själv. Stoltheten över att ha klarat den här dagen vinner över stressen för mättnadskänslorna. Jag kan. Jag kan vinna mot Ana.

Har reserverat Mattillåtet av Gisela van der Ster på biblioteket också. Det blir förstås lite läskigt, men ska låna den på ett annat bibliotek än det jag brukar gå till.

Mamma: "Jag var på en mässa med jobbet idag, vi fick med oss en sån där näringsdryck hem. Tänkte att du kunde ta den, du behöver nog det. Man brukar ge sådana till de som behöver gå upp i vikt."

Åh, lilla mamma, jag vill inte att du ska inse mina problem. Jag behöver inte din press också. Hon tror att jag har haft svårt att gå upp sedan jag hade vinterkräksjukan i vintras...

nystart på riktigt.

Läsvärt inlägg från bloggen Vägen från 37 kg. Läs det - jag har fått nya perspektiv kring saker och ting nu. Har för övrigt lagt upp ett "matschema" för mig själv nu för att bli av med mitt sug om kvällarna. Mer regelbundna måltider och ordentligare mellanmål helt enkelt. Det känns som ett bra steg att ta. Det har gått jättebra hittills och det känns som en seger redan!

Gårdagen gick inget vidare. Sov dåligt som satan, fick ångest i skolan. Gick en promenad i skogen i en halvtimme, efter det var jag helt körd och då var klockan bara halv sju. Bläddrade igenom min dagbok för att inse att jag aldrig var riktigt frisk när jag trodde att jag var det. Mer ångest, tårar och till sist sömn.

För övrigt har jag uppdaterat receptsidorna med ett nytt recept jag kom på igår. Uppdaterar ikväll eller imorgon om hur det gick idag, jag är nästan lite nervös för det här med "matschemat"!

boktips

Läser den här boken just nu. Det är skrämmande hur mycket jag känner igen mig i vissa saker. Sträckläste halva boken ute i solen förut, rekommenderas helt klart. Ingen som har några bra boktips på lager?

välkommen tillbaka, ångest

Ångesten pulserar genom varje ådra. Igen. I morgon börjar skolan igen, och jag är så sjukt, jävla rädd att rasera allt jag har byggt upp. Jag vill inte bryta ihop igen, jag vill inte börja om på noll. Helvete.

andas ut, det är ingen fara

Jag kunde inte låta bli att väga mig och jag vägde 44 kg - fattar ni, två kilo på en vecka? Min första tanke var; "Nej, det här går inte" men så såg jag mig i spegeln. Eftersom att jag skulle behöva överäta 15000 kalorier för att gå upp 2 kilo i vikt så var det mest vatten, alltså har jag inte gått upp fullt så mycket egentligen. Jag såg att min bröstkorg inte såg fullt lika benig ut som innan - bara ett uns slätare, och det var fint. Precis som jag lovat mig själv så åkte jag till stan och shoppade. Ren lycka. Allt satt så jävla mycket bättre än sist trots att det inte handlar om många gram extra fett jag har fått. Det peppade verkligen upp mig. Tack för alla era kommentarer också. Ni får mig att vilja fortsätta kämpa!

fullständigt kaos.

Vilket jävla lov det har varit. Det har hänt saker hela tiden. Har haft underbart roligt, visst... men jag har ätit sjukt mycket, alldeles för mycket. Jag har varit på fest två dagar i rad också, vilket resulterade i en helvetes bakfylla idag. Jag kände mig inte ens mänsklig i morse, ville inte leva, spydde två gånger, låg och sov/vred mig i sängen resten av dagen med svullna ögon, sprängande huvudvärk, illamående, magont och ett sår i handen. Bråkade med min kille igår, vi pratade i telefon när jag var på festen och det gick helt åt skogen, jag grät i över en timme. Klunkade en massa vin, så när jag kom hem var jag verkligen packad. Därav såret i handen, jag ramlade tydligen i mitt rum innan jag skulle sova. Bråket med pojkvännen löste sig till slut i alla fall. Efter två år tillsammans så tål förhållandet en hel del.

Var ute och tog en promenad vid halv sextiden, och det var helt underbart, alldeles lagom varmt och soligt. Att gå i skogen i vårsolen är verkligen underskattat. Då kan man verkligen släppa tankarna fritt. Jag insåg att, i morgon måste jag skärpa mig. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag måste återfå balansen, annars finns risken att jag raserar allting, att jag fastnar i besattheten och börjar gå ner i vikt igen. Särskilt nu när det är skola på måndag igen. Jag har redan ångest över det, jag kommer bryta ihop, helvete. Jag tål verkligen inte stress. Jag har varit så otroligt trött och utmattad den här veckan, eftersom all stress har släppt. Nej, nu blir det skärpning - träning och promenader och, viktigast av allt, inget småätande på kvällarna. Väga mig ska jag inte heller göra på ett litet tag. Det blir enklast så.

att somna och vakna med en känsla av hopplöshet

Allt började så bra. Kände stressen släppa nu när jag fick lov, varit på gott humör och kunnat äta ganska mycket mer än jag brukar utan att få ångest. Lite godis och sånt, bara kunnat njuta av det som vilken annan människa som helst. Mina fina humörsvängningar är tillbaka, vågen visar fortfarande samma siffra.

Stod i provrummet häromdagen. Det första som dök upp i mitt huvud var "Vad FAN har hänt med mina ben?" Jag når runt mina lår, hela vägen upp, till och med där låret är som tjockast... och det känns inte bra. Inga kläder sitter bra på mig, hela jag bara skriker sårbarhet och misslyckande. Vad har det blivit av mig egentligen? Jag är inte samma person som förr. Det är som om personligheten försvann med större delen av mitt kroppsfett.

När jag väger 44 kg igen ska jag belöna mig med en shoppingrunda. Frågan är bara hur länge det dröjer innan jag är där igen...

Förlåt att jag bara whinar hela tiden... Men ja, ingen tvingar ju er att läsa.

vi kan väl vänta tills i morgon

Jag ska vinna. Jag ska gå upp i vikt nu, på något sätt.
Jag kan inte se ut så här i sommar. Bilden bara skriker - OFFER!
Två kilo i alla fall. Två kilo gör mig inte tjock. 44 kg.
Då kommer min rygg bli slätare. Mjukare. Som förr.
Det kommer bara bli fint. Jag ska klara det.
Jag SKA. Jag kan. Jag måste.
Steg för steg.
Det ska gå.

Men i vilken ände börjar man?

spelar ingen roll om du faller, bara du reser dig igen.

Igår gick åt helvete. Jag åt en halv Ben & Jerrys utöver det andra, och godis på det. Tre dagars alldeles-för-mycket i rad, och jag har gått NED i vikt. Hur går det ihop egentligen?

Men nu är det lov, mindre stress, nu ska jag jobba på att försöka bli mer stabil mentalt. Inte tänka så mycket. Bara vara, stressa av. Jag behöver det. Ska ut och ta en morgonpromenad om en liten stund. Mamma trugar mig med nybakta bullar, får ta med mig på rummet och spotta ut. Hon får inte ana någonting.

fröken svullo

Hittills idag; 1125 - 325 - 70, jag är äcklig, tränade för lite, spydde inte tillräckligt, ätit för mycket tre jävla dagar i rad, döda mig. I morgon. Fan. Då blir det kompensation. Trots att jag inte ska. Jag vill inte låta ätstörningshelvetet vinna men jag orkar inte kämpa emot just nu.