my own war is tearing me apart

Dags att fira in våren med regn och håglöshet. Valborg. En dag som obemärkt passerat i alla år, och det är väl vad som väntar idag också. Egentligen vill jag bara sitta hemma, men då kommer den här dagen sluta käpprätt åt helvete med ångest och diverse trevligheter, så istället ska jag sitta ute i regnet med mina fina vänner som ska dricka alkohol och vara glada. Jag ska inte dricka någon alkohol. Den sjuka flickan säger nej, du har faktiskt ätit godis tre gånger den här veckan och inte lite heller, någon måtta får det vara. Dessutom blir du ju bara hungrig av att dricka (plus att det är så SJUKT mycket kalorier i alkohol!) och lite lugnt får du väl fan ta det? Jag orkar inte säga emot.

Håglöshet. Jag vill inte ens se mig själv i spegeln längre. Jag vill inte möta min egen blick, för det är som om den är död. Jag är bara ett skal av vad jag en gång var. Ett spöke. Full av fel. Får inte fastna med blicken i spegeln, får inte, vill inte se. Vill inte se hur armarna ser urgröpta ut om muskeln råkar spännas, vill inte se blåmärkena på knäna efter att jag råkat ligga med benen på varann när jag sovit eller revbenen och bröstbenen vars konturer synligt ligger under huden. Vill inte notera att jag har torr hy, insjunkna kinder, ringar under ögonen som inte ens sminket förmår dölja... och den döda blicken.

En solglimt utanför mitt fönster. Solen hånar mig. Det här har inte varit en bra vecka.