Parera mera

Livet går vidare. Har de senaste dagarna gett mig fan på att inte låta ätstörningen störa min naturliga rytm och har tvingat i mig mellanmål och ordentliga luncher och frukostar över tvåhundra kalorier. Hungerskänslorna är lynniga, kommer och går som de vill och min säkraste indikation på hunger nu är ångesten som följer. Känslan av uppgivenhet, paniken inför alla små val, stressen som uppstår inför minsta press, hjärtat som slår snabbare vid minska tecken på nederlag.

Med lite blodsocker i omlopp fungerar jag som jag ska och jag borde inte glömma det. Något jag försökt bortse från under den senaste tiden, i ständig rädsla för att vågens dömande siffror ska krypa uppåt 48 igen. Såpass rädd, att jag ligger på gränsen jag helst inte ska gå under, för jag borde verkligen inte trilla ned till 45 och nedåt igen. Det blir inte fint, bara skevt och konstigt och inte alls som jag förväntar mig. På gymmet idag äcklades jag lite över de nya bebishår som pryder mina överarmar. Fingertopparna mot nacken, små, tunna bebishår som skriker UNDERNÄRD till mig i pausen på 15 repetitioner, 4 reps.

Börjar kanske bli lite stabilare nu. Till sist. Bakade lussekatter igår, åt en tillsammans med en pepparkaka, helt utan påverkan, eller ångest för den delen. Lussekatter är inte så sockerstinna, det är ju inte värre än en bit bröd. Det är inte ofta det blir så nu för tiden. Det mesta ätandet sker under andra former, i tryggheten, omsluten av kärlek och andra väggar än de där hemma, där ätstörningstankarna är mycket svagare. I en miljö där allt inte är så farligt och stort som annars. Ett tag blev det lite för mycket bira-brajj men nu är kölen rättvänd och balansen återfunnen igen. Förnuftet finns alltid där, lika starkt i teorin, men inte lika starkt i praktiken. Frustrationen över att veta men inte kunna handla efter sitt förnuft. Det tar kraft, men jag ska fan inte ge upp. Jag har varit bättre än såhär. Ana ska inte få övertaget.

Kärlek

Den värsta svackan är över. Men fortfarande så ligger ångesten lättillgänglig och trycker upp äckliga, skamsna tårar bakom mina ögonlock. Tårar som göder det viskande självföraktet tills det börjar vråla inombords, som uppgår i ett crescendo av självhat - och utåt syns det bara en liten tår som fastnat i en ögonfrans, lite mascara som klumpat ihop sig och kanske en bekymmersrynka ovanför ögonbrynen. Känner mig så äckligt svag och vek när jag inser att jag faktiskt sitter och får ångest av att matten är lite för svår. Svag, svag, svag, vrålas det i mitt huvud och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, hålla för öronen för att få det att försvinna, men ljudet kommer inifrån och förstärks av mitt beteende.

Men mitt i allt så finns det bra dagar. Skimrande ljusa dagar, genuin glädje i hela kroppen, så nöjd, tillfreds. För mitt i allt, så har jag fri tillgång till att ge och få ren kärlek. En positiv spiral bland de negativa. Magisk skönhet, känslor som är övernaturligt starka, läppar som för mig bort till en helt annan dimension. Blotta tanken får mig att känna mig som så liten inför något så stort, men ändå är allt så tryggt och underbart och jag fattar verkligen inte. Hur jag kan få allt det här, hur jag av alla? I hans ögon är jag fullkomligt perfekt, lika vacker som han är i mina ögon är jag i hans. Så vacker att jag nästan vill gråta ibland, ord som också kommit från honom. Så otroligt skönt att känna sig älskad för den man är trots all tvivel, att få höra att man är stark fast man känner sig fullkomligt pulveriserad, få höra att man är vacker när spegeln hånar och man bara ser allt fel. Få höra att saker blir bättre när ångestens vassa klor gräver hål i själen och veta att det är sant. Händer som varsamt och fascinerat smeker, sprider kärlek över min hud, ögon som glittrar, mun som viskar vackra saker. Somna och vakna upp i en bubbla av trygghet. Det finns inget mer jag kan önska, och jag känner det så jävla starkt.

Jag älskar dig

Kanske är det nu det börjar vända.

Jag känner mig beslutsam som aldrig förr. Hamnat i en ond cirkel ett tag, där tillvaron har handlat lite för mycket om verklighetsflykt för att jag ska kunna få ett ordentligt grepp om mig själv. Vem jag är, vad jag vill göra. Vad som är jag och inte en massa kemisk ångest som uppkommit av destruktiva mat- och träningsvanor, kompensationsbeteende och ett visst experimenterande med den delikata balansen som finns i våra hjärnor. Det fascinerar mig, hur vi fungerar så enkelt men samtidigt så komplicerat. Enkla saker blir svåra, och jag vet att jag med ganska stor säkerhet försvårat det för mig själv. Istället för att ta itu med problemen så är det bara symptomen som får lindras. Tillfälliga lösningar - som kanske bara får problemen att växa, och då står man där i en nedåtgående spiral, vart kraft blir allt starkare. Att slå sig ur blir svårare och svårare.

Det har varit som att få vila i en bunker. Slaget fortsätter utanför, vetskapen om att man måste återvända ut finns där, men ändå passar man på att njuta av andrummet som uppstår. Kampen blir svårare att uthärda, man vill springa och gömma sig igen men till slut så är man inte ens säker där. Ångesten hittar alltid, slår sig in, infiltrerar varje tanke. Vem är jag och vad är ångest?

Alltför rädd för att gå upp i vikt, alltför rädd för att tappa kontrollen, alltför lätt att låta ångesten ta över med en inställning att jag vet vad jag gör. Men egentligen är det inte så enkelt. Jag är mitt uppe i en kritisk period i mitt liv; stora förändringar som sker i olika takt, gamla tankemönster som ska brytas, ett serotoninlager under renovering, identitetsifrågasättande och en känsla av att saker både byggs upp och faller isär samtidigt. Men nu ska konkreta saker ske. Mindre destruktivt beteende, nedtrappning av verklighetsflykter och återställande av den biologiska balansen. Nu ska jag ta mig igenom ångesten med en sköld som fungerar - förnuft och bekräftelse, och med en styrka jag faktiskt har. För jag är inte svag.

"Jag har så jävla, jävla mycket respekt för dig för vad du har gått igenom. Du är så jävla stark."

Förnuft vs. känsla

Tittar på klockan. Sju timmar sedan sist. Kalla fingrar, tankar rusar som ånglok, kastas fram och tillbaka, får inget fäste. Förnuftet bannar mig. Du måste ju äta, du behöver det. Men det går inte. Känslan har slagit klorna i mig, tillsammans med rädslan. Totalkrig. En del av mig vill inte, vill inte, känner sig starkare utan. Förnuftet gråter. Mitt emellan sitter jag. Klockan tickar, jag har inte hur mycket tid som helst. Snart måste beslutet tas och det är fortfarande lika omöjligt. Jag som trodde att det gick automatiskt så fort vikten var stabil, men nej. Trots att siffran börjat minska så kan jag inte bli kvitt känslan. Det som gick så jävla bra igår, helt problemfritt. Lika rädd som jag är för att äta är jag för konsekvenserna om jag inte gör det. Jävla beslutsångest. Ibland önskar jag bara att jag inte kunde tänka.

Jag blir rädd för mig själv. Hur totalt olik mig själv jag är när jag mår dåligt - de flesta dagarna mår jag bra och hanterar jobbiga situationer bättre än någonsin. Men så kommer en sådan där dag, då det känns som allt fallit isär och man är lika motståndskraftig som en såpbubbla. Det är så svårt att veta, när allt är så svart på vitt, vad som är riktigt. Så svårt att byta spår.