Parera mera

Livet går vidare. Har de senaste dagarna gett mig fan på att inte låta ätstörningen störa min naturliga rytm och har tvingat i mig mellanmål och ordentliga luncher och frukostar över tvåhundra kalorier. Hungerskänslorna är lynniga, kommer och går som de vill och min säkraste indikation på hunger nu är ångesten som följer. Känslan av uppgivenhet, paniken inför alla små val, stressen som uppstår inför minsta press, hjärtat som slår snabbare vid minska tecken på nederlag.

Med lite blodsocker i omlopp fungerar jag som jag ska och jag borde inte glömma det. Något jag försökt bortse från under den senaste tiden, i ständig rädsla för att vågens dömande siffror ska krypa uppåt 48 igen. Såpass rädd, att jag ligger på gränsen jag helst inte ska gå under, för jag borde verkligen inte trilla ned till 45 och nedåt igen. Det blir inte fint, bara skevt och konstigt och inte alls som jag förväntar mig. På gymmet idag äcklades jag lite över de nya bebishår som pryder mina överarmar. Fingertopparna mot nacken, små, tunna bebishår som skriker UNDERNÄRD till mig i pausen på 15 repetitioner, 4 reps.

Börjar kanske bli lite stabilare nu. Till sist. Bakade lussekatter igår, åt en tillsammans med en pepparkaka, helt utan påverkan, eller ångest för den delen. Lussekatter är inte så sockerstinna, det är ju inte värre än en bit bröd. Det är inte ofta det blir så nu för tiden. Det mesta ätandet sker under andra former, i tryggheten, omsluten av kärlek och andra väggar än de där hemma, där ätstörningstankarna är mycket svagare. I en miljö där allt inte är så farligt och stort som annars. Ett tag blev det lite för mycket bira-brajj men nu är kölen rättvänd och balansen återfunnen igen. Förnuftet finns alltid där, lika starkt i teorin, men inte lika starkt i praktiken. Frustrationen över att veta men inte kunna handla efter sitt förnuft. Det tar kraft, men jag ska fan inte ge upp. Jag har varit bättre än såhär. Ana ska inte få övertaget.