Tittar på klockan. Sju timmar sedan sist. Kalla fingrar, tankar rusar som ånglok, kastas fram och tillbaka, får inget fäste. Förnuftet bannar mig. Du måste ju äta, du behöver det. Men det går inte. Känslan har slagit klorna i mig, tillsammans med rädslan. Totalkrig. En del av mig vill inte, vill inte, känner sig starkare utan. Förnuftet gråter. Mitt emellan sitter jag. Klockan tickar, jag har inte hur mycket tid som helst. Snart måste beslutet tas och det är fortfarande lika omöjligt. Jag som trodde att det gick automatiskt så fort vikten var stabil, men nej. Trots att siffran börjat minska så kan jag inte bli kvitt känslan. Det som gick så jävla bra igår, helt problemfritt. Lika rädd som jag är för att äta är jag för konsekvenserna om jag inte gör det. Jävla beslutsångest. Ibland önskar jag bara att jag inte kunde tänka.
Jag blir rädd för mig själv. Hur totalt olik mig själv jag är när jag mår dåligt - de flesta dagarna mår jag bra och hanterar jobbiga situationer bättre än någonsin. Men så kommer en sådan där dag, då det känns som allt fallit isär och man är lika motståndskraftig som en såpbubbla. Det är så svårt att veta, när allt är så svart på vitt, vad som är riktigt. Så svårt att byta spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar