Kärlek

Den värsta svackan är över. Men fortfarande så ligger ångesten lättillgänglig och trycker upp äckliga, skamsna tårar bakom mina ögonlock. Tårar som göder det viskande självföraktet tills det börjar vråla inombords, som uppgår i ett crescendo av självhat - och utåt syns det bara en liten tår som fastnat i en ögonfrans, lite mascara som klumpat ihop sig och kanske en bekymmersrynka ovanför ögonbrynen. Känner mig så äckligt svag och vek när jag inser att jag faktiskt sitter och får ångest av att matten är lite för svår. Svag, svag, svag, vrålas det i mitt huvud och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, hålla för öronen för att få det att försvinna, men ljudet kommer inifrån och förstärks av mitt beteende.

Men mitt i allt så finns det bra dagar. Skimrande ljusa dagar, genuin glädje i hela kroppen, så nöjd, tillfreds. För mitt i allt, så har jag fri tillgång till att ge och få ren kärlek. En positiv spiral bland de negativa. Magisk skönhet, känslor som är övernaturligt starka, läppar som för mig bort till en helt annan dimension. Blotta tanken får mig att känna mig som så liten inför något så stort, men ändå är allt så tryggt och underbart och jag fattar verkligen inte. Hur jag kan få allt det här, hur jag av alla? I hans ögon är jag fullkomligt perfekt, lika vacker som han är i mina ögon är jag i hans. Så vacker att jag nästan vill gråta ibland, ord som också kommit från honom. Så otroligt skönt att känna sig älskad för den man är trots all tvivel, att få höra att man är stark fast man känner sig fullkomligt pulveriserad, få höra att man är vacker när spegeln hånar och man bara ser allt fel. Få höra att saker blir bättre när ångestens vassa klor gräver hål i själen och veta att det är sant. Händer som varsamt och fascinerat smeker, sprider kärlek över min hud, ögon som glittrar, mun som viskar vackra saker. Somna och vakna upp i en bubbla av trygghet. Det finns inget mer jag kan önska, och jag känner det så jävla starkt.

Jag älskar dig