en liten strimma hopp

Imorse mådde jag uselt. Fysiskt alltså. När jag drog in ett andetag så chockhöjdes pulsen för att sänkas när jag andades ut. Jag var tvungen att sitta ner när jag sminkade mig, kände mig så svag. Tänkte att nej, vad fan, skärpning nu. Mu får det vara bra. Trots illamåendet som tröttheten orsakade åt jag en riktig frukost för första gången på alldeles för länge (nästan två veckor). Smsade lite med ... vad ska jag kalla honom nu då? Mitt ex? ... igår och fick en del saker klara för mig.. Du behöver inte oroa dig över att jag är ledsen. Finns här om du vill prata. Det är så skönt att inte vara osams, att vi fick ett fint avslut.

Han frågade om jag ville ses. Halva jag ville verkligen säga ja, men jag insåg att det bara skulle göra det hela värre, så det blev ett nej ändå. Kudden blev blöt av tårar, kinderna sträva. Lugnet spred sig till slut ändå. Han förstår. Han finns där trots att jag lämnade honom. Å andra sidan sa han faktiskt att han själv haft samma tankar, men han ville stanna hos mig för att han trivs med mig.

Förvirringen är total just nu, jag saknar och känner mer för honom nu än på länge, men det är antagligen för att man omedvetet tänker på alla fina saker som försvunnit. Gamla minnen, ensamheten som skrikande gör sig påmind. Men det är bara att härda ut, det är en del av processen. Skulle jag gå tillbaka skulle samma sak hända igen, det skulle inte funka. Vi var ändå tillsammans i tre år. Läka, prova vingarna ett tag, sen får man se. Jag tror att det kanske kan börja ljusna lite nu.

solskensvecka

Solskensdagarna är över och nu är den här, dagen jag varit rädd för, dagen innan skolan börjar, kvällen innan skolan börjar. Verkligheten kallar, känner att ångesten, ensamheten, börjar vakna till liv och klösa i mitt bröst. Kittlar lite, som om det vill retas lite, innan det attackerar mig med fulla krafter så fort solen gått ned. Imorgon börjar skolan igen. Då kan jag inte ta flykten till bedövande hunger eller träningsyrsel. Då måste jag äta regelbundet igen. Något jag inte gjort de närmsta dagarna. Det har princip sett ut såhär; jag har vaknat ganska tidigt, gått ut och gått en timme, kommit hem, duschat, gjort mig i ordning. Åkt till en park med mina kompisar varje kväll, gjort en brasa, varit tung. Har tillfälligt kunnat släppa alla tankar.

Men det är inte så enkelt, jag vill pressa mig till min gräns, känna hur hungern lägger en slöja över sinnet, bedövar. Har gått hela dagen utan mat, men när man röker på kvällen kommer aptiten tillbaka och man kan äta i alla fall lite grann. Så lättgenomskådad, minsta ångestgrej som dyker upp - direkt kommer trixet med maten och uppdragen dos av träning in i bilden.

dagens frukost: gråta i tre timmar

Det är väl nu det börjar. Vaknar med en molande värk i bröstet klockan nio, det känns som något klöser i en. Innanför skulderbladen. En timme senare, måste vända mig i sängen, nacken och kudden är blöta och kalla av tårar. En timme till, total kraftansträngning, sätter mig upp i sängen. Lägger mig igen, orkar inte, vill inte, gråter. Vill inte gå upp. Vill inte äta, vill ingenting. Mitt huvud är alldeles tungt och tårarna är slut. Det klöser fortfarande. Vill skriva av mig allt, alla känslor, men får inte ut ett ord rätt. En cigg och en kopp kaffe hade inte suttit fel, men jag orkar inte ens det. Jag orkar inte gå till gymmet. Jag orkar knappt smsa någon kompis, inte ens för att bli av med den akuta känslan av total ensamhet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till. Skolan börjar på tisdag igen, och då kan jag inte fly på något sätt. Måste vara fokuserad. Jag är så jävla rädd, för nu känns det verkligen som att jag tänjer på gränserna för vad jag orkar. Det här kommer bli den jobbigaste månaden i mitt liv.

den hemskaste människan i världen

Jag känner mig så vidrig, men det måste man ta. Har gjort slut med min pojkvän sedan 3 år tillbaka nu, fattar inte vad som händer i princip.

Förbjudet. (mobilinlägg)

Just nu är lättnaden jag upplever förbjuden. 6.3 km skogsrunda i morse på tom mage. Den är fortfarande tom. Det är så skönt... Darrar lite, njuter av solen. Bara en liten stund.

Känslorna är blandade. Det känns som att jag är tillbaka i verkligheten. Smaken av ketoner i munnen, skamset erkänner jag för mig själv att jag saknat den. Känner igen tankemönstret som dyker upp. Att det inte är någon fara. Farligt. Att hålla mig på rätt sida den hårfina gränsen är en utmaning. Men idag så skiter jag i det. I need this. Två kilo upp på lovet är inte okej.

Lagom motsägelsefullt gentemot förra inlägget?

en liten tanke i hängmattan

Verkligheten, kära vänner. Vad är det? Är det något som alla är delaktiga i, eller är det bara en definition på något som inte finns? Är verkligheten bara den gråa sanningen eller kan den också innefatta glädje? Det beror på vem man frågar. Verkligheten uppfattas individuellt, precis som allt annat. Den blir vad man gör den till. Varför spelar allt så stor roll för oss?

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det är många fler därute som lever i en precis likadan verklighet som mig. Fler, som inte gör något väsen av sig, som kanske aldrig visat vad de känner. All fixering, allt kontollbehov, det är verkligheten för mig, och många andra. Att försöka leva parallellt med den riktiga världen och ens egna fixeringar, det är ganska svårt ibland. Att försöka glömma att det egentligen inte spelar för roll - för vad spelar siffror för roll i ett riktigt liv? Siffror på vågen, på måttbandet, på maten man äter, hur mycket man förbränner. Det spelar ingen roll egentligen, varför ska det vara så svårt att inse?

Det händer ofta att man blir helt matt, så trött på att man inte kan komma ur sina destruktiva tankebanor. Det hade ju kunnat vara så enkelt att bara skita i det, egentligen. Frågan är då varför man inte gör det. Det är ganska logiskt egentligen. Att byta världsbild gör man inte över en natt. Det som varit en central del av ens liv under lång tid kan man inte riktigt släppa, det blir som en del av identiteten. En parasit som suger sig fast, lever på självhat. Man märker det inte förrän det är försent, och då står man där. Trött, rädd och ensam.

Jag har tänkt på det här ett tag nu. Varför det ska vara så svårt att sluta bry sig. Det blir som ett jävla beroende till slut. Helt sjukt. Men det känns på många andra plan som att mitt liv fick ett uppsving sedan solen kom fram. Skillnaden är verkligen enorm, fast är lika fixerad förstås. Inser att texten jag precis skriver är väldigt förvirrande. Att placera orden rätt kan vara en utmaning ibland...

En underbar dag

Idag var utan tvekan den bästa dagen på länge. Vaknade utvilad, solen sken och mitt humör var på topp. Nationella provet gick som en dans, pennan glödde och alla tankar flög ut på pappret. Alla i min klass hade tagit med sig sjuka mängder mat och godis - en kille hade 2 liter sockerläsk, ett paket Mariekex och ett paket chips med sig. Tror han åt gifflar också, och han är smal som en sticka. Helt sjukt. Själv hade jag runt fyrahundra kalorier att mumsa på; ett äpple, en kiwi, 30g mörk choklad och några klubbor. Jag var så koncentrerad att jag bara hann äta äpplet och dricka min Loka Coconut Dream, som för övrigt var så sjukt god att jag nästan tappade koncentrationen. 11.03 lämnade jag in mitt prov, 5,5 sidor krönika, nöjd och glad.

Det blev impulslunch med en kompis från klassen, vi begav oss till ett sushiställe. Vi avnjöt en riktig delikatess vid fönsterbordet, det blev sju bitar och skön mättnad. Vid ettiden var jag hemma igen, ville hitta på något, var så rastlös. Tänkte ta en promenad, men ville inte vara ensam så träffade en kompis. Vi gick upp till en sjö, softade, jag fotade lite bilder, såg vitsippor, var glad. Det var så vårigt, det kändes som livet återvände i solstrålarna. Det slutade med att vi i ungefär en och en halv timme utforskade skogen som små barn. Sjukt roligt, fastän jag gick vilse i en radie på typ fem meter.

Det här var precis det jag behövde. En helt lyckad dag utan ångest. Åt kanelbulle med mjölk på jobbet, fastän jag egentligen inte skulle äta något onödigt denna veckan. Gjorde ett undantag idag. Nu peppar jag påsklov och konsert imorgon... och kemiprov.

helvetesvecka och återvunnen träningsglädje

Mitt i helvetesveckan. Måndag, fysikprov i optik. Tisdag, prov i datorkommunikation. Onsdag, prov i datorkommunikation. Torsdag, nationella prov i svenska. Fredag, kemiprov. Förra veckan trodde jag att jag skulle dö, men det blev inte så svårt ändå. Nu tackar jag mig själv för att jag inte är en slacker och hänger med på lektionerna. Samtidigt har jag införskaffat en skrivbok. Tänkte skriva upp allt jag tränar där, lite som motivation. Fast det känns som om jag kanske kommer ångra det i efterhand, jag vet inte. Jag får akta mig för negativa effekter... Men jag känner mig ändå peppad nu. Våren innebär mysiga promenader och joggingturer.

I helgen gjorde jag det. Tog en joggingrunda på 6.5 km (gick 1 km av det) - och det var så sjukt skönt! Det var en ren lyckokick, så gott som, att orka kämpa, att pressa lite till - men inte för att jag annars skulle få ångest. Jag kämpade för att jag ville, för att det var så härligt att springa. Känna stigen under fötterna, vara omgiven av träden, andas. Inte alls som att stå på crosstrainern och snegla på klockan varannan minut. Det var så att jag nästan hade tappat hoppet om äkta träningsglädje igen, men nu vet jag att den finns. Gympasset idag var faktiskt inte heller lika tråkigt som det varit den senaste tiden.

Fick för övrigt en chock nyss. Typ när jag i morse vägde 47.8 (usch) och nu, efter träningen - 46.6? Trodde inte mina ögon. Jag måste bajsa som en elefant... Måste dock erkänna att jag saknar att väga runt 45 som jag är van vid, men eftersom jag vägt mer än det såpass länge känns det ändå okej. Min pojkvän grinar inte illa i alla fall. Jag borde nog ta tag i mitt vågmissbruk. Men jag är så rädd att jag helt plötsligt ska få lust att ställa mig där igen och BAM! så står siffrorna skyhögt och den ångesten, det är det jag är så jävla rädd för. Töntigt?

Kanske borde man uppdatera lite oftare istället för att skriva wall of texts containing non-interesting information?

alltid exakt likadant.

Det känns som att jag inte har något att säga. Ingenting blir som jag vill, orden blir bara en enda röra. Har väl haft det helt okej det senaste, ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Registrerar inte vad som händer, det bara flyger förbi. Ingenting gör något intryck. Studsar av mig som om jag hade en sköld på mig.

06:40, vaknar upp till den bittra verkligheten. Vill skjuta det fula ansiktet som jag möter i spegeln, sömnmosigt och svullet. Vågen visar att jag gått upp två kilo exakt i helgen, 47,6 nu, ja, det var ju kul. Vidriga kossa. Visserligen ger vätska och tarminnehåll ett överflöd men det spelar ingen roll, siffrorna skriker åt mig och bitterheten sprids som en injektion i mitt blod.

Möter en sötsliskig doft av crossianter på busshållplatsen, äcklas. Vandrar i den grå dimman, väderprognosen ljög idag igen, fryser i min tunna vårjacka. Idag skulle jag nog frysa i vad som helst. Bitterheten lämnar ingen plats för värme, all kraft riktas inåt. Kan ju inte säga ångest, för det är ju inte det. Det är bara någon sorts ilska, frustration och en släng av ångest kombinerat. Mest hat. Vill gå till gymmet och svettas bort allt äckel, plågas lite, känna lugnet efteråt, hoppas att tarmarna kommer igång lite. Se kaloriräknaren dras uppåt, tiden som går så långsamt, känns som en evighet och ändå är det 20 minuter kvar.

Jävla måndagar.