Världen går under varje måndag

Jag är så trött. Så trött på mig själv, så trött på verkligheten. Det enda som är värt någonting är tiden jag får spendera med min pojkvän, all tid utöver det är bara transportsträckor. Jag har glömt hur man gör för att ha kvalitetstid ensam, allt känns så tråkigt och meningslöst, som väntan på något som inte kommer. Träning på rutin, kan inte bli lustfyllt, och saker som förr var roligt har tappat sin glans. Vad gör man då?

Vardagsmisär

Så vaknar man, känner själen kleta fast på insidan likt tjock olja med en liten fågel i sitt grepp. Tjockt, trögflytande och illaluktande sprider det sig i min kropp, förorenar nervsystemet. Jag sitter i en bur av självhat, ångest och mitt trängande behov av självdestruktivitet sprider rastlöshet i min kropp. Jag sitter på en buss, mitt bland alla vanliga själar och försöker hålla mig lugn. Men jag känner att fasaden inte håller, den glider av, faller, krossas mot golvet och det är grus i mina ögon. Den totala skammen rinner längs kinden. Orkar inte bry mig om att omgivningen kollar snett på den där näst längst bak i bussen, den där som stirrar ut genom fönster med blanka ögon och tom blick.

Inte den här hösten heller

Vad naivt av mig, att tro att allt skulle vara bra bara för att det var bättre i somras. Såhär i efterhand ifrågasätter jag om inte bara om jag flydde från alla tankar genom bedövade sinnen och med att ständigt vara upptagen med olika saker. Hela tiden låg fokus på att inte vara ensam, inte låta tankarna hinna ikapp, och mitt i den där flykten så hittade jag mitt gamla jag, mig själv, och långsamt började jag utvecklas. Men nu är det som att så fort jag är ensam så kastas allt omkull. Tankarna dominerar mig allt mer, jag är fast i ett hamsterhjul, för jag vågar inte ta itu med någonting förrän jag kompenserat tillräckligt och när jag väl gjort det så är det helg och då går allt åt helvete igen, vilket leder till att veckan efter också måste ägnas åt kompensering.

Måndag morgon, ångesten är total. Vågen visar två kilo plus, självföraktet, skammen, hatet vrider ur min själ som en disktrasa och inte ens med halsen full av sura kaffeuppstötningar och en kaloriräknare som ilsket grön visar minus åttahundra kalorier kan tankarna låta mig vara ifred. Jag äter fortfarande, visst, utan mat funkar jag inte, men begäret att bli så tunn att jag går av blir allt starkare, men jag vet att jag inte kommer dit igen. Jag har dissekerat mina tankar tillräckligt för att inte låta dem styra mig helt, men jag kan inte styra bort dem, distrahera dem eller förinta dem med logiska tanar. Istället får jag stå där och vända andra kinden till trots att jag blir slagen gång på gång på gång.

Nej, nu är det höst, och med hösten kommer ångesten. Men blir ändå så tveksam till hur jag verkligen mår. Insåg att inlägget legat i utkast ett par timmar, och nu känns det hela mycket mer avlägset än när jag skrev det. Mitt inne i det där känns det som världen rämnar, som om framtiden är mörk och morgondagen är hotfull, men nu känns det hela rätt lugnt och sansat. Tankarna finns där, men tar ingen plats. Varför är det så svart på vitt? Det gör mig så förvirrad. Det är som att jag mår bra överlag, men ångesten ligger närmre och lurar än vad jag förväntar mig, och varje gång den attackerar börjar jag ifrågasätta mig själv och vem jag är.

Den stora skillnaden

Den stora skillnaden i min världsbild från nu och då, är att nu domineras inte allt av ett enormt självförakt, inte av en ständig strävan efter att duga som aldrig uppnås. Allt är inte längre ett ogenomträngligt träsk av mörker och ångest och lögner.

Jag hatar inte mig själv längre. Och det är så jävla skönt.

Ett sätt att se det på

Mörkret är nyckeln. Den som öppnar porten på vid gavel som i sin tur låter allt strömmas ut. Ett gränslöst djup, så mycket, så stort och mitt i allt är jag bara liten och alldeles ensam.

Jag vet att du flåsar mig i nacken, att du sträcker dig efter mig, observerar allt jag gör. Du livnär dig på mig, på otillräcklighet och tvivel. Du är botemedlet vars biverkning överskuggar sjukdomen, en lögn, en bortförklaring.

En utväg, alldeles för enkel, att fatta din hand och låta dig leda vägen när det ändå är så mörkt att ingenting går att se. Så uppslukad av mörkret att din hand är det enda ljuset, den enda vägen som finns.

Att jag inte märker hur du fördunklat mitt sinne, hållit för mina ögon, manipulerat. Format sanningar till lögner och lögner till verklighet.

Att jag inte inser hur tålmodigt du väntar på mig varje gång jag balanserar på kanten, fylls av den stora obehagskänslan. När jag vandrar i gränslandet mellan dig och mig. Gränslandet, en diffus labyrint, vandrar år efter år utan att hitta ut.

Bit för bit växte du fast. Du gav mig ett löfte, att med dig skulle allt försvinna, sluta spela roll. Blint famlande i mörkret tog jag godtroget handen du sträckte mot mig och drogs in i din svarta famn. Insikten kom för sent.

Du höll ditt löfte. Allt försvann, slutade spela roll. Ersattes med dig när du bytte ut konkret mot abstrakt, formade mig långsamt efter dig. Vi växte ihop. Jag blev din slav.

Jag glömde vem jag var. Jag blev dig.