Vardagsmisär

Så vaknar man, känner själen kleta fast på insidan likt tjock olja med en liten fågel i sitt grepp. Tjockt, trögflytande och illaluktande sprider det sig i min kropp, förorenar nervsystemet. Jag sitter i en bur av självhat, ångest och mitt trängande behov av självdestruktivitet sprider rastlöshet i min kropp. Jag sitter på en buss, mitt bland alla vanliga själar och försöker hålla mig lugn. Men jag känner att fasaden inte håller, den glider av, faller, krossas mot golvet och det är grus i mina ögon. Den totala skammen rinner längs kinden. Orkar inte bry mig om att omgivningen kollar snett på den där näst längst bak i bussen, den där som stirrar ut genom fönster med blanka ögon och tom blick.