Ett sätt att se det på

Mörkret är nyckeln. Den som öppnar porten på vid gavel som i sin tur låter allt strömmas ut. Ett gränslöst djup, så mycket, så stort och mitt i allt är jag bara liten och alldeles ensam.

Jag vet att du flåsar mig i nacken, att du sträcker dig efter mig, observerar allt jag gör. Du livnär dig på mig, på otillräcklighet och tvivel. Du är botemedlet vars biverkning överskuggar sjukdomen, en lögn, en bortförklaring.

En utväg, alldeles för enkel, att fatta din hand och låta dig leda vägen när det ändå är så mörkt att ingenting går att se. Så uppslukad av mörkret att din hand är det enda ljuset, den enda vägen som finns.

Att jag inte märker hur du fördunklat mitt sinne, hållit för mina ögon, manipulerat. Format sanningar till lögner och lögner till verklighet.

Att jag inte inser hur tålmodigt du väntar på mig varje gång jag balanserar på kanten, fylls av den stora obehagskänslan. När jag vandrar i gränslandet mellan dig och mig. Gränslandet, en diffus labyrint, vandrar år efter år utan att hitta ut.

Bit för bit växte du fast. Du gav mig ett löfte, att med dig skulle allt försvinna, sluta spela roll. Blint famlande i mörkret tog jag godtroget handen du sträckte mot mig och drogs in i din svarta famn. Insikten kom för sent.

Du höll ditt löfte. Allt försvann, slutade spela roll. Ersattes med dig när du bytte ut konkret mot abstrakt, formade mig långsamt efter dig. Vi växte ihop. Jag blev din slav.

Jag glömde vem jag var. Jag blev dig.