Inte den här hösten heller

Vad naivt av mig, att tro att allt skulle vara bra bara för att det var bättre i somras. Såhär i efterhand ifrågasätter jag om inte bara om jag flydde från alla tankar genom bedövade sinnen och med att ständigt vara upptagen med olika saker. Hela tiden låg fokus på att inte vara ensam, inte låta tankarna hinna ikapp, och mitt i den där flykten så hittade jag mitt gamla jag, mig själv, och långsamt började jag utvecklas. Men nu är det som att så fort jag är ensam så kastas allt omkull. Tankarna dominerar mig allt mer, jag är fast i ett hamsterhjul, för jag vågar inte ta itu med någonting förrän jag kompenserat tillräckligt och när jag väl gjort det så är det helg och då går allt åt helvete igen, vilket leder till att veckan efter också måste ägnas åt kompensering.

Måndag morgon, ångesten är total. Vågen visar två kilo plus, självföraktet, skammen, hatet vrider ur min själ som en disktrasa och inte ens med halsen full av sura kaffeuppstötningar och en kaloriräknare som ilsket grön visar minus åttahundra kalorier kan tankarna låta mig vara ifred. Jag äter fortfarande, visst, utan mat funkar jag inte, men begäret att bli så tunn att jag går av blir allt starkare, men jag vet att jag inte kommer dit igen. Jag har dissekerat mina tankar tillräckligt för att inte låta dem styra mig helt, men jag kan inte styra bort dem, distrahera dem eller förinta dem med logiska tanar. Istället får jag stå där och vända andra kinden till trots att jag blir slagen gång på gång på gång.

Nej, nu är det höst, och med hösten kommer ångesten. Men blir ändå så tveksam till hur jag verkligen mår. Insåg att inlägget legat i utkast ett par timmar, och nu känns det hela mycket mer avlägset än när jag skrev det. Mitt inne i det där känns det som världen rämnar, som om framtiden är mörk och morgondagen är hotfull, men nu känns det hela rätt lugnt och sansat. Tankarna finns där, men tar ingen plats. Varför är det så svart på vitt? Det gör mig så förvirrad. Det är som att jag mår bra överlag, men ångesten ligger närmre och lurar än vad jag förväntar mig, och varje gång den attackerar börjar jag ifrågasätta mig själv och vem jag är.