Förvirring och separationsångest

Tyngd. Att vara tung inuti. Det är precis vad jag är nu, samt smått förvirrad över diverse olika saker. Mitt hjärta slår för hårt. Strupen känns tjock, och jag känner mig alldeles, alldeles matt. Veckan framför mig kommer vara ett helvete, jag är helt säker på att jag kommer få magsår. Fyra, kanske till och med FEM prov. På en vecka. Jag tål noll stress, fem minuter stress och jag har ont i magen hela dagen. Skjut mig.

Förvirringsmoment för tillfället;

Nummer ett. Förra helgen vägde jag strax under 47 kilo. Igår vägde jag prick 44. PRICK. Så lite har jag inte vägt på länge, och ändå har jag inte gjort någonting - faktiskt bara tränat en enda gång. Inte ens tränat i helgen, och jag bryr mig inte ens. Skönt.

Nummer två. Jag flätade ur mina dreads idag som jag haft i en månad. Det tog sex timmar. Det slutade med att jag grät framför spegeln av separationsångest, och nu, fyra timmar senare, är mitt hjärta fortfarande tungt trots att jag ska fläta i dem på fredag igen. Är jag sjuk i huvudet?

Nummer tre. Jag var på fest igår. Eller ja, fest och fest. Eftersom en tjej druckit hembränt och däckat på lägenhetens enda toalett fick man gå ut och kissa (i femton minusgrader) och när jag skulle gå ut mötte jag en kompis. Han hade hittat min blogg. Jag skämdes, och jag vet vem den skyldige är. Undrar om personen i fråga fattar det?

Nummer fyra. En annan tjej på festen som jag känner ytligt kom fram till mig och sa "Du är så smaal!" och sedan fick jag veta att hon haft ätstörningar och grejer. Vi diskuterade lite om det och så, men jag fattar verkligen inte hur hon kunde vara avundsjuk på mig.

Den summerade nummer fem: HUR kan jag vara så smal som de säger och inte se det själv?

dags för kvällsmat

kalla händer, snökaos och brödbak

Sitter i skolan och känner för att skriva ett onödigt inlägg. Hoodie, raggsockar, halsduk, och ändå börjar mina fingrar anta en vit färg samtidigt som det ilar i dem, men jag är van, det känns så normalt att ha kalla händer att det känns grymt konstigt när de är varma. Typiskt att just jag skulle födas med sämst blodcirkulation; det hänger inte på vikten faktiskt, jag har alltid haft kalla händer. Men jag förstår inte grejen med att skolor måste vara så kalla? Snön har slutat falla nu, snökaos i morse, trodde inte ens jag skulle komma hit. Idioter som inte förstår att snö faktiskt kommer varje vinter. Men det innebär en viss grad av mysighet och därför ska jag baka bröd idag. Utan att räkna ut kalorier. Kan jag det? Nej, det kunde jag förstås inte, men skit samma!

trötthet

Trött och frusen, precis hela tiden. Jag fryser nästan lika mycket som förra vintern, men med typ fyra kilo mer fläsk på kroppen. Hjälper det? Inte mycket. Trodde nästan att jag hade feber i morse, har dragit på mig en liten mesförkylning som inte riktigt bryter ut, och tänkte att den kanske var anledningen till att jag var yr under hela andra lektionen. Maten berodde det inte på, frukosten är det jag lägger mest krut på. Så jag satt där, med den ordinära ångestklumpen i halsen för att fysik är så jävla jobbigt och du är sämst på det.

Med samma fläsk sitter jag på en annan plats, framför datorn, med en annan ångest. Min motivation har försvunnit någonstans. Tränar så dåligt, för jag pallar helt enkelt inte. Tanken på att ställa sig på crosstrainern och plågas för att bränna ett antal kalorier lockar inte och jag känner bara förakt mot mig själv. Varför är jag så jävla lat? Sitter här med mina tre lager tröjor, raggsockar och en fleecefilt, borde träna, men vill inte, orkar inte. Vet redan hur det kommer sluta. Förmodligen. Ångestklumpen sitter fint på samma plats som i morse och suger ut allt vad koncentration heter. Jag är så jävla trött. Trött på att frysa, trött på att vara trött, trött på alla måsten, trött på alla krav, trött på all rädsla, trött på mig själv. Jag är så trött, så trött, så jävla äckeltrött på att vara dålig.

en måndag bland alla andra

Måndag morgon. Vaknar upp med pulserande käft för femte dagen i rad, underbara tandställning som ska hemsöka mig i två år framöver. Ser mig i spegeln med svart blick och hatar det jag ser. Fan, jag skulle ju inte väga mig idag, men upp ändå, kan inte låta bli och den sista siffran hånar mig och jaha, där gick jag upp nästan två kilo på en helg, och hur fan gick det till? Karma's a bitch tänker en del av mig, för att jag inte tränade i lördags men jag tränade ju på söndagen istället, ganska mycket till och med... och jag vet att såna där plötsliga viktuppgångar försvinner lika fort men det spelar ingen roll. Det räcker, och det är så äckligt, jävla tröttsamt. Ungefär lika tröttsamt som tandvärk och skavsår.

uppror

Hjärtat slår lite fortare, oron surrar i kroppen, det kryper i mig, hjärtat slår ännu lite fortare och magen står ut för mycket. Rastlösheten rycker i mina ben. Beslutsångesten, igen. Ta sällskap med Ana ut på en promenad i den ruggiga, råa kvällen, för att sedan komma hem avslappna, eller slå henne på käften, sitta kvar på mitt arsle (som för tillfälligt känns alldeles för stort och mjukt) och inte göra det? Fan, måste det vara så svårt... De brända kalorierna spelar ändå ingen roll, och jag har ju haft värre kvällar än såhär. Kan jag inte bara inse?

railface mission pt. 1

Då har man påbörjat en tandställning, så jag sitter och knaprar i mig Ipren och Panodil i mängder (nåja, mer än en i alla fall) medan min mun pulserar. Jag kan bara tugga med framtänderna, så hittills har det blivit grahamsgröt och gulaschsoppa i matväg. Jag har verkligen abstinens efter mackor, jag kan inte hålla mig särskilt mätt på flytande föda liksom. Men får helt enkelt göra det bästa av situationen och passa på att testa en massa olika soppor, har laddat upp med ett helt stash med ingedienser... och i frysen har jag Ben&Jerrys i två olika sorter och det har inte ens varit jobbigt att äta. Har inte ätit B&J på ett tag av rädslan att jag ska hetsa i mig det och sen spy, jag vet inte varför men det har ju hänt så inte vågat ta risken. Men det verkar som att det hindret är förbi i alla fall. Skönt.

Hade i alla fall en utomordentligt trevlig kväll igår med några kompisar. De trippade, men det är inget för mig så jag roade mig med att titta på när de fascinerades av ingenting alls egentligen. Jag var mest lyrisk över att de faktiskt var de som hörde av sig till mig.

tycker om er

Är det mina ögon eller bilden som ljuger?

Bild borttagen av säkerhetsskäl.

människan är bara en parasit

Sitter på sängkanten. Är helt tyst. Det har gått en timme nu. Kan inte förmå mig. Det känns som om någon står och skriker på mig; Varför gör du det inte bara? Varför går du inte bara? och jag sitter bara still, stirrar ner i golvet och skäms för jag vet att om jag inte tränar nu så blir jag knäpp ikväll och ända tills lördag då jag får träna. Fy satan i helvete vad trött jag är på det här, vill bara lägga mig på golvet och skrika som en liten unge. Vill bara slå mig fri från alla äckliga jävla krav, slå mig fri från mig själv bara. Men det är väl bara att lyda, skada sig själv lite ner genom att traska ner till det hatälskade gymmet så man åtminstone kan få sova i natt och inte bli helt konstig i morgon. FAN VAD JAG INTE KÄNNER FÖR NÅGONTING och fan vilket damp jag får jag är redan knäpp, har varit ett bra tag och jag fattar inte ens vad jag skriver nu, allt bara kommer av sig själv. Då vet vi.

hejdå höstlov

Vilken vecka. Fest och bakfylla, fika och bio, himmel och helvete, skratt och tårar och ensamhetsångest och helvete, jag fattar inte hur så mycket kan hända på en enda vecka. Trots att det känns som att den obemärkt gått förbi har den just inte gjort det. Idag är det tungt. Den här veckan bjöd på för mycket godis och för lite träning helt enkelt, men tja, vad gör det, jag vet ju att det försvinner lika fort när allt blir som vanligt. Imorgon blir det tillbaka till kaffemaskinen. Jag längtar inte.

Fikade ute igår och åt den här enorma frallan till lunch.
Inte ofta man har tagit något annat än en te på café...

kvällstankar

En mjuk suck. Enstaka gruskorn som krasar under skorna på asfaltsvägen. Gatlampornas gula sken. Lugnet inombords. En vindpust som blåser luggen i ögonen. Igen. Tätt omsluten av mörkret, det gula skenet är svagt. I det mörkaste mörka blir de små ljusglimtarna alltid synligare, tydligare, vackrare. Mer betydelsefulla.

Hjärtat som slår lite för fort. Vandrar i det som känns som natten, andas, är. Allt kommer till mig, alla ord. Alla känslor slår mig på käften och jag blir så liten. De kastade ifrån mig min sköld och tog mitt svärd, och nu står jag där igen. Ensam. Mörkret, som nyss kändes mjukt, inbjudande och lugnande, står nu där, hotfullt. Klor river i bröstet. Vad är det för litet djur som vill ut? En sekunds empati. En suck senare. Klorna kramar. Hjärtat slår fortare. Glimten i ögonen släcks. In i skalet, in i tryggheten, in i mörkrets famn.

Mörkret kan inte krama mig lika hårt som då. Ärr är tåliga, särskilt de som blödde länge. Ett extra lager hård hud.

Drömmer mig bort. Klorna river hårdare nu. Trycks ihop i en klump i halsen. Sluter ögonen. Tillbaka i ett rum, återskapat i detalj. Minnet är fastetsat, lyser tydligare än de andra. Kommer aldrig att glömma. Värmen mot min kropp, doften, ett till hjärta som slår, långsamma andetag. Tystnad och totalt lugn. Totalt lugn. Vill.

Leva sig tillbaka i minnen, fly in i det förträngda, det bortglömda, det tydliga, det suddiga. Vad som helst.

no title is needed.

en helt ny värld

En dröm gick i uppfyllelse, sedan tre år tillbaka har jag velat ha en systemkamera och nu har jag äntligen gjort slag i saken och har en Canon EOS 450D i min ägo. Det låter så dumt, men det känns verkligen som om jag är i en annan värld bakom sökaren, genom den får allting ett nytt liv, allting kan göras så vackert. Allt har en egen symmetri, en egen plats i den stora världen och varje sak finns där därför att. Jag ser världen genom en hinna av glas, jag är liksom bara där på besök. Jag flyr, med kameran i handen. Nu ska jag ge mig ut på en promenad i det annars så hemska vädret, men genom objektivet blir allt så melankoliskt vackert. Vackert som bara en inslagen dröm kan bli, och jag går ut för att jag vill. Inte Ana.

N: "Jag tror att du har stor potential, för du har ju en bra estetisk syn, och sen är du ju så smart också. Åh, vad jag ser fram emot att kunna snacka kamerasaker med dig!"