Hjärtat slår lite fortare, oron surrar i kroppen, det kryper i mig, hjärtat slår ännu lite fortare och magen står ut för mycket. Rastlösheten rycker i mina ben. Beslutsångesten, igen. Ta sällskap med Ana ut på en promenad i den ruggiga, råa kvällen, för att sedan komma hem avslappna, eller slå henne på käften, sitta kvar på mitt arsle (som för tillfälligt känns alldeles för stort och mjukt) och inte göra det? Fan, måste det vara så svårt... De brända kalorierna spelar ändå ingen roll, och jag har ju haft värre kvällar än såhär. Kan jag inte bara inse?
lördag 13 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Älskade du..... Jag vet precis vad du menar. Jag försöker stå emot att ge mig ut och springa, varenda kväll har jag den mentala kampen i huvudet, och det går bättre och bättre, har bara varit ute två vändor den sista veckan.
SvaraRaderaMin största fasa är att det kommer att bli värre om/när jag börjar äta mer igen istället, att jag då tycker att det är "tillåtet" att springa 5-6 dagar i veckan igen....
Hejja dig - du är SÅÅÅÅÅÅ bra!!!
håll ut<3
SvaraRadera<3
SvaraRaderaDet er svært for mange "Ana'er" at indse. Men ja.. Hvis du har brug for at snakke, så kan du tilføje min msn :"3 Den er i min sidebar på min blog.
SvaraRaderaKnus<3