kvällstankar

En mjuk suck. Enstaka gruskorn som krasar under skorna på asfaltsvägen. Gatlampornas gula sken. Lugnet inombords. En vindpust som blåser luggen i ögonen. Igen. Tätt omsluten av mörkret, det gula skenet är svagt. I det mörkaste mörka blir de små ljusglimtarna alltid synligare, tydligare, vackrare. Mer betydelsefulla.

Hjärtat som slår lite för fort. Vandrar i det som känns som natten, andas, är. Allt kommer till mig, alla ord. Alla känslor slår mig på käften och jag blir så liten. De kastade ifrån mig min sköld och tog mitt svärd, och nu står jag där igen. Ensam. Mörkret, som nyss kändes mjukt, inbjudande och lugnande, står nu där, hotfullt. Klor river i bröstet. Vad är det för litet djur som vill ut? En sekunds empati. En suck senare. Klorna kramar. Hjärtat slår fortare. Glimten i ögonen släcks. In i skalet, in i tryggheten, in i mörkrets famn.

Mörkret kan inte krama mig lika hårt som då. Ärr är tåliga, särskilt de som blödde länge. Ett extra lager hård hud.

Drömmer mig bort. Klorna river hårdare nu. Trycks ihop i en klump i halsen. Sluter ögonen. Tillbaka i ett rum, återskapat i detalj. Minnet är fastetsat, lyser tydligare än de andra. Kommer aldrig att glömma. Värmen mot min kropp, doften, ett till hjärta som slår, långsamma andetag. Tystnad och totalt lugn. Totalt lugn. Vill.

Leva sig tillbaka i minnen, fly in i det förträngda, det bortglömda, det tydliga, det suddiga. Vad som helst.