Ana Addict: hejdå höstlov

Om bloggen

Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.

I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.

Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.

Ätstörd

Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)

Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.

Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.

Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.

söndag 7 november 2010

hejdå höstlov

Vilken vecka. Fest och bakfylla, fika och bio, himmel och helvete, skratt och tårar och ensamhetsångest och helvete, jag fattar inte hur så mycket kan hända på en enda vecka. Trots att det känns som att den obemärkt gått förbi har den just inte gjort det. Idag är det tungt. Den här veckan bjöd på för mycket godis och för lite träning helt enkelt, men tja, vad gör det, jag vet ju att det försvinner lika fort när allt blir som vanligt. Imorgon blir det tillbaka till kaffemaskinen. Jag längtar inte.