my own worst enemy

Återigen befinner jag mig i detta frustrerande mellanläge. Jag är inte ledsen men inte heller riktigt glad. Jag bara finns, bara är. Ibland är det skönt, men samtidigt, är det såhär livet ska vara? Bara flyga förbi utan någon mening? Det är ju så sjukt att ätstörningen blev en så stor del av mitt liv att jag ändå hade något att fokusera på. Nu är det mest bara som ett irritationsmoment, som en dålig vana, inget som tar över mitt liv direkt. Men nu då? Jag gör ju inget om dagarna. Bara drar omkring hemma och försöker fördriva tiden.

Men det är mitt eget fel. För jag insåg just att anledningen till att jag inte gör något om dagarna är för att jag inte tar tag i det. Jag vågar inte. Jag vågar inte ringa mina kompisar och hitta på något ensam med dem, för jag är så jävla rädd att vara jobbig eller att vi skulle ha tråkigt. Då skulle det vara mitt fel, och jag är så sjukt rädd för att vara en börda för någon annan. Det är nästan som en fobi för mig. Jag är så trött på mig själv och min ständiga vilja att vara alla till lags. JAG KAN INTE VARA ALLA TILL LAGS. Jag vill bara slå till mig själv i huvudet så jag fattar det någon gång, blir så fruktansvärt irriterad på mig själv, för den enda som sätter käppar i hjulet för mig är jag själv. Jävla idiot. Hur ska man göra för att klara av att acceptera sig själv, för att sluta vara rädd för att inte duga?

Det kan ses som en småsak, en bagatell, men i grund och botten hänger ju allt ihop. Mitt liv präglas av rädsla, dåligt självförtroende och perfektionism. En ond cirkel... Fan, vad jag är hopplös.

sommarkänslor

Dricker en iskall Monster och sitter med laptopen på altanen. Riktigt kass musik hörs i bakgrunden. Solen skiner. Har inte gjort något vettigt idag heller, utom att sola lite och baka fiskarlimpa. (som för övrigt blev väldigt god med skinka på) Jag är bekymmerslös idag - och Lo-Carb Monster är den godaste energidrycken som existerar.

at my worst - mars 2010

Hittade gamla bilder från i vintras. Bilderna är från i mars, då jag nådde min lägsta punkt. Sådär ska jag aldrig se ut igen. Fy fan. Vad fan hände med ryggen? Och benen?! Urgröpta, ja, åh, vad fint, verkligen. Det är typ inte förrän nu jag inser hur illa det var egentligen. Usch. Och i morse kändes det läskigt att vågen stod på 44,4? Nej. Inte längre. Nu ska jag upp. Fuck you, Ana. Fult photoshoparbete, jag vet, men jag är trött och ska sova; fick precis ryck och storstädade mitt rum i en timme. Skönt när det var klart, inga dammråttor under sängen inte. I morgon ska jag baka fiskarlimpa och slå in min pojkväns presenter. Godnatt!

like an egg

Nu ska jag göra omelett. Ja, det är sent - och jag ska använda hela ägget och inte bara äggvitan. Bara för att det är gott och för att jag faktiskt är lite hungrig.

13 april 2010

Daterat; 13 april 2010

att försöka få perspektiv
över en värld av trasighet
när man ensam sitter fjättrad
längst in i allt det mörka
när själen är förlamad
när mörkret har tagit en i sin famn
och hon viskar hest i ditt öra
ord som tränger ända in
då är det redan för sent.

slappdag

Då var Metaltown över och jag är hur trött som helst. Andra dagen var svinkall och jag frös sjukt mycket trots jacka. Utekonsert i regn är ingen höjdare kan jag lova. Lyckligaste stunden på dagen var skräpmat och äckligt kaffe på McDonalds, och jag åt ett helt meal (mellan pommes & 6 nuggets) utan ångest! Kände mig lite stolt, det hade jag aldrig klarat innan. Så man kan säga att jag har uppnått ett mål; jag ville inte bli tyglad av ätstörningen under Metaltown och det blev jag inte heller. Underbart. Det enda negativa var att jag fick en humörsväng och hade rivande ångest som drog i lungorna ett tag, men det var inte på grund av maten. Det kom och försvann lika fort. Jag är nöjd.

Träffade en liten flicka, blev lite orolig för henne, då de andra vi var med satt och läste på näringsinnehållet på McDonald's för skojs skull - och det var inte mitt initiativ (och vi undrade vad sjutton "hashbrown" var för något) och hon såg orolig ut. Jag försökte lugna henne med att det går jämnt ut eftersom att man inte hinner äta lika ofta som vanligt när man är på festival, men jag kände igen oron i hennes blick. Hon nämnde att hon ville gå ned i vikt, varpå jag berättade lite kort om mig och sa att det inte var värt det. Jag vet hur svårt det kan vara att ta åt sig, men jag hoppas att hon i alla fall har det i åtanke.

Idag ska jag bara slappa, tänkte träna men gjorde inte det; min kropp behöver nog vila och jag var ändå inte så träningssugen (plus att jag hade gått ned nästan ett kilo). Ikväll blir det mys med pojkvännen och thaimat!

En annan positiv sak; min mamma var i Tyskland och köpte en påse med min favoritchoklad till mig (Milka som inte finns i Sverige). För ett par månader sedan hade jag fått panik. Jag blev bara glad. Jag känner verkligen att Anas makt över mitt psyke börjar lätta nu. För övrigt var chokladen bra mycket godare nu än sist jag åt den. Ätbart blir mycket godare om man inte räknar dess kalorier!

Bjuder på min bästa bild från Metaltown;

This is where I'm alive, what my heart beats for

världens största baguette

Jodå, gårdagen gick nästan smärtfritt och jag åt den största baguetten någonsin (eller, den var väl som andra baguetter men för mig var den verkligen ENORM), vitt bröd (surdeg i för sig, men ändå), säkert gräddfils-någonting i och det sjukaste var att jag orkade och kunde äta upp hela, utan minsta ångest. Jag fattar inte. Dock vet jag ju att det beror på att festivalmaten är skitdyr och oftast äcklig så det var väl det minst flötiga jag kunde hitta... Dessutom var jag tvungen att stå mig på den resten av dagen och kvällen så i slutändan jämnade det ut sig ändå. Hur kan jag hänga upp mig så mycket på en baguette? Ärligt talat så beror det på att jag FORTFARANDE är förvånad. Men nu ska jag sluta tjata om baguetten och åka till Metaltowns andra dag... Inte så peppad, jag är mest trött faktiskt.

protected by ana?

Känns ju lagom moget att morgondagens frukost legat i mina tankar hela dagen. Vad ska jag äta? Vilken gröt? Vilken macka? Vilket pålägg? Hur mycket? Ska jag äta två mackor eller en macka och en knäckemacka? För jag måste ju vara mätt nästan hela dagen, eftersom jag bara kommer ha möjlighet att äta en gång till? (Kan du SNÄLLA lämna mig ifred, jag orkar inte planera måltider för i helvete.)

tjockis

dagens test: havrekligröt

Havregrynsgröt i all ära, men idag blev det dags för havrekligröt. 2,5 msk gryn + 1,25 dl vatten och in i micron. Fick röra om lite efter ca 1,5 minut och sen in ca 30 sekunder till.

Fempoängare, helt klart. Tänk er havregrynsgröten, fast mer smak av havre och dessutom mjukare i konsistensen. Det blev ungefär som bovetegröt fast inte mjöligt - utan bara mjukt och fint, och hur gott som helst. Har du havrekli hemma och gillar havregrynsgröt måste du testa! Det är dessutom mer proteinrikt än havregrynsgröt - nyttigare och godare helt enkelt. Dock innehåller havregryn fler näringsämnen.

Näringsvärde i havrekli per 100g
322 kcal
Protein 19 g
Kolhydrater 45 g
Fett 7 g
Kostfiber 18g

Innehåller också järn och zink.

en djup suck

Modet sjunker igen. Allt bara går av sig själv, inget speciellt händer, gnistan är borta. Jag bara finns, jag bara är, jag mår... bra? Är det här att må bra? Jag vet inte. Humöret är ganska stabilt på något medelvärde hela tiden, men jag blir inte riktigt glad, inte heller riktigt deppig. Jag är bara så fundersam, saknar glöd, finns så mycket jag borde vilja göra men som jag inte riktigt vill. Borde ta tag i saker. Blomstra. För den här sommaren skulle ju bli min.

Jag antar att jag får nöja mig med att sitta i mitt rum, inte orka hitta på något vettigt och känna mig tjock, ensam och sugen på salta pinnar. Jag vet ju så mycket väl att deppen som börjar komma nu enkelt kan hjälpas - åtminstone mattas av - med en kort promenad, men jävla trötthet, den fjättrar mig. Eller ska man kalla det lathet?

Men i morgon är jag nog lite gladare, för då blir det i alla fall

och då får jag äntligen se Nile. Inga random ångestattacker ska få förstöra det.

what's up?

Förlåt mig själv, men jag var tvungen att räkna ut kalorier jag ätit för idag. Har knappt varit hungrig så hade en känsla av att det var för lite, var tvungen att få det bekräftat (och jag ska inte börja igen nu när jag har slutat). Knappt 700 kcal. Dåligt, Erika, dåligt. Därför ska jag upp och äta fil och flingor nu. I morgon måste jag bättra mig. Jag förstår bara inte, jag har inte ens "ansträngt" mig för att äta lite, jag har bara ätit på känn? Varför är jag inte lika hungrig som vanligt? Ändå har jag bakat idag, både skorpor och chocolate chip cookies, och ätit av det. Fundersam...

bara inget speciellt

Dagen bara flöt förbi. Jag har inte gjort något vettigt, har suttit och kodat hemsidor större delen av dagen. Nördig som jag är så har jag jätteroligt med det... Överskottsenergin igår gav mig en ångestattack på kvällen, som vanligt så kan jag inte vara jätteglad en hel dag. Det hade kunnat gå illa om jag inte hade fokuserat på annat, tårarna brände, hjärtat bultade, svårt att andas men nej, lugna ner dig nu. Det gick bra till slut, lugnade mig utan större problem. Promenader kan verkligen lugna mig, trots att jag bara gick en kortis på kanske en kvart.

Maten har gått ovanligt "av sig själv" idag. Har liksom inte varit hungrig idag... På ett sätt är det skönt att slippa vara sugen men jag vill ju inte tappa mer. Hade gått ner 6 hg sist jag vägde mig, inte så kul men det vänder säkert. Har ju nästan inte rört mig ur fläcken idag ändå och maten har nog jämnat ut sig nu över kvällen ändå.

Hittade för övrigt en dikt daterad 13 december 2009. Ler lite snett åt all ångest. Hej, jag heter Erika och är den sämsta poeten i världshistorien, men ibland måste jag få ut mina känslor jag också?

13 december 2009
mitt problem?
det är inte bara ett problem det handlar om
det är en jävla spiral
en ond jävla cirkel
ett mörker som återkommer
stöter bort det gång på gång
likgiltighet
det hjälper inte.

bara försiktigt.
den viljan.
jag vet inte vad jag vill
värme.
fel.
jävla.
värme.
helvete.

vad fan ska man göra.
helt jävla värdelös
vad drivs det av
vart fan kommer det ifrån
det är väl bara att inse
att någonting är fel
och mitt hjärta slår
tusen slag
så bräckligt under alla
upprivna
spruckna

kommer det gå
att trycka undan för evigt
förneka, förtränga

can you want something
you really don't?

dagens test: bovetegröt

Idag har jag verkligen överskottsenergi. När jag vaknade i morse ville jag göra allt på en gång så jag ska göra en "to-do-list" att ha när jag har tråkigt. Ska bland annat dra ihop min receptsamling till en hemsida i datorn, om jag publicerar den eller inte är en annan femma. Webbdesign-nörd som man är så gör jag det bara för skojs skull.

Började med att ta ett träningpass på gymmet, jätteskönt. Insett att jag har de svagaste axelmusklerna någonsin så jag kommer träna axlar ett tag framöver nu. Lite pinsamt bara att jag inte fattade hur maskinen fungerade så en man kom fram och hjälpte mig, jag dog lite inuti men jag tror inte att han brydde sig. Jag måste sluta vara så nojig om vad andra tänker om mig. Jag älskar att styrketräna. Det är så mycket skönare än konditionsträning.



Testade att göra gröt på boveteflingor - ½ dl boveteflingor, 1,25 dl vatten och in i micron i ca 2 minuter. Åt detta med äppelmos+kardemumma+kanel som vanligt men tror att det hade varit godare med frukt eller bär. Min första reaktion var att det blev väldigt mycket gröt. En halv deciliter gryn blev en rätt stor portion. Smaken var helt okej men jag tror inte att jag skulle välja det här före havregrynsgröt eller råggröt; den var väldigt grötig och det var inte så mycket tuggmotstånd. Ganska gott men lite trist. Ska dock ge det en chans till fast med jordgubbar eller hallon på nästa gång.

Näringsvärde i boveteflingor per 100 g
Energi 328 kcal
Protein 11,1 g
Kolhydrat 65,2 g
Fett 2 g
Kostfiber 5,8 g

Innehåller även järn, kalium och magnesium.

dagens test: råggröt

Jag älskar verkligen gröt. Jag äter havregrynsgröt till frukost varenda dag, men efter en titt i skåpet hittade jag en massa olika gryn och flingor. Omväxling förnöjer tänkte jag, så av ren nyfikenhet ska jag alltså testa att göra gröt på följande; boveteflingor, dinkelflingor, hirsflingor och rågflingor. Idag blev det rågflingegröt. Grötfanatiker som jag är så tänkte jag dela med mig av detta så nu slipper ni läsa om mina känslor för en dag. ;)

Dagens frukost - och det obligatoriska chokladkaffet är givetvis med.

½ dl rågflingor (ca 20g) + 1 dl vatten - 2,5 min på högsta effekt i micron, avnjuts på samma sätt som med havregrynsgröt - i mitt fall med äppelmos, kardemumma och en massa kanel förstås. Det var riktigt gott, minst lika gott som havregrynsgröt - kardemumman blev verkligen pricken över i, och det går för övrigt att äta tillsammans med kanel på allt som är gott med kanel. Äpplen till exempel. Så sjukt gott!

Näringsvärde i rågflingor per 100 g
Energi 300kcal
Protein 10g
Kolhydrater 59g
Fett 2,5g
Kostfiber 14g
Innehåller också vitamin B6, fosfor, järn, magnesium och zink. Inget dåligt sätt att börja dagen på med andra ord.

the day of happiness

Äntligen sommarlov. Två stipendium(fick ett på julavslutningen också) på sammanlagt 3000 kr, elva MVG, minus sju kilo, ångest i överflöd och ett förstört psyke var priset av det första året i gymnasiet. Från en, om än osäker, hyfsat livsglad tjej, till ett vrak, som kämpar för att ta sig upp. Nästa år ska jag ta det lugnare.

Idag kan jag bara glädjas. Regnet öser ner, svensk sommar i dess sanna form - firade mitt stipendium med Loka Likes Africa Melon&Baobab, Dietorelle Fruit, jordgubbar och en riktigt god lunch. Blev ett digestivekex och en liten klick glass till efterrätt också. I'm so worth it. Gud, vad underbart det är att slippa tänka på kalorier jämt.

Mjällom Paltbröd med skinka och äggvita/mjölkomelett med en massa grillkrydda på, och fullkornspasta med tomatsås, stekta morötter & paprika och köttbullar.
Underbart.

Tyvärr har jag mina problem att tacka för detta, för utan dem hade jag inte upptäckt hur otroligt roligt det är att laga mat och baka (och insett att detta är något jag faktiskt är duktig på) - och utan den extrema pressen hade jag inte kunnat prestera så bra så att jag lyckades få MVG i allt. Inget ont som inte för något gott med sig, eller hur var det?

För övrigt står vikten still, fortfarande plus ~2 kg, väger 43,8 kg för tillfället. Har granskat mig kritiskt i spegeln och kommit fram till att de två kilona bara gjort mig gott. Jag har blivit mer skärpt, jag har mindre tvångstankar, mycket mindre matångest, inget extremt sug (bara igår, jävla mens - ja, jag har mens, jag äter p-piller), och jag börjar få tillbaka mina bröst och resten av mig för den delen. Min kropp ser helt enkelt bättre ut; hade en jätteful grop i bröstkorgen som ÄNTLIGEN börjar försvinna lite. Glad tjej idag!

oh, the irony

Ironi.

nattliga funderingar

Då var man på 44 kg igen. Jag vet inte hur det gick till men nu har det hänt och jag tror att det är ihållande; eftersom jag dessutom tränat en massa styrketräning på senare tid så har jag nog fått en del muskler också. Inbillar mig att magen är större men jag har fortfarande samma midjemått. Måttbandet visar sanningen men jag vill inte inse. Strunt samma. Däremot har jag insett att det svåra inte är att se siffran öka, egentligen. Det jobbiga är att jag lämnar en sorts trygghet bakom mig. Att in i minsta detalj planera vad man ska äta, det innebär kontroll, kontroll över någonting, jag vill bara ha någon sorts jävla kontroll för jag hänger inte med i svängarna. Jag är rädd, så jävla rädd, rädd för att utveckla bulimi (fastän jag inte ens hetsäter), rädd att bara bli tjock, eller inte tjock men inte tillräckligt smal, rädd att bli deprimerad igen, rädd för vad egentligen? Kanske bara rädd för sanningen. Jag vet inte. Vet ingenting längre. För jag tror inte att det handlar om mat egentligen. Jag hade aldrig något "förbjudet", jag slutade aldrig äta, jag fortsatte att äta 4-5 gånger om dagen osv.

Tiden går alldeles för fort samtidigt som den går alldeles för långsamt och jag vill inget hellre än att bara stanna upp och hämta andan, samla mig, samla mina tankar. Jävla kontrollbehov, jävla perfektionist.

Men jag har bara en sväng nedåt för tillfället (humöret går ju som sagt som en berg-och-dalbana) för jag har haft ett par underbara dagar; en flaska Il Nostro i fredags, full och glad, lite fylleångest en stund som vanligt, pojkvännen sov här i två nätter, sedan Green Day, nostalgi och Picknickfestivalen.

solsting och för mycket tankar

Den här sommaren kommer bli bäst. Jag bara vet det. Ana kommer inte sätta stopp för mig. Jag hade en av de bästa dagarna i mitt liv igår, jag vet inte vad det var som gjorde det så speciellt men det var helt enkelt bara helt underbart. Jag grillade i Slottsskogen med ett antal vänner, känner visserligen inte alla så väl men jag kände att jag verkligen kunde vara mig själv med dem. Det är verkligen en befriande känsla.

Det känns på något oförklarligt vis att jag har hittat mig själv. I alla fall har jag hittat vilka vänner som verkligen betyder. Det känns verkligen bra, som om en stor tyngd har lättat från mitt hjärta. Bara sådär lycklig utan någon egentlig anledning, bara sådär lycklig så att man inte vill sluta le, som att inget spelar någon roll. Jag samlar kraft, för att till slut slå mig fri.

Men nya tankar föds hela tiden, och jag tänker för mycket. Jag vill ha en diagnos, men jag vågar inte. Jag vet att man får humörsvängningar av svälten, men ändå finns tanken att det kanske är något annat, manodepressivitet i en inte så extrem form? För även i de perioder då jag faktiskt äter normalt och så att kroppen får det den behöver, så kan jag fortfarande ha humörsvängningar - ena dagen är jag helt euforisk för att nästa vara så deppig att jag knappt orkar gå upp ur sängen. Ett exempel är perioden mars 08-oktober 09, då jag åt ordentligt och var något kilo från normalvikt, ändå mådde jag riktigt dåligt periodvis.

Jag har fastnat, hönan eller ägget, är manodepressionen en del av ätstörningarna, eller är ätstörningar en del av manodepressionen? Ju mer jag läser om depressioner, desto mer känner jag att det stämmer för jag vill inte gå ned i vikt. Det är som att så fort jag mår dåligt, då vill jag gå ned för att jag tror att jag mår bättre av det (dvs när jag är på normalvikt), men jag gör inget aktivt av det; dieter, tränar mer osv, utan jag fortsätter äta normalt - som om viktnedgångsviljan är en biverkning av att jag är nere, för att just vikten är inte det som tar upp tankarna. Det är fortfarande så. Det handlar inte om vikt för mig egentligen.

"Hos en del anorektiker kvarstår eller till och med ökar nedstämdheten, trots att näringstillståndet förbättras. Det beror ofta på en samtidig depressionssjukdom. Ibland har depressionen börjat före ätstörningen, ibland kommer den efter det att ätstörningen börjat. En del av de som blivit friska från sin ätstörning utvecklar dessutom en depression efteråt, något som kan vara en följd av den kraftiga påverkan på både kropp och själ som ätstörningen medfört. [...] Det är mycket viktigt att man behandlar depressioner i samband med ätstörningar. Obehandlad depressionssjukdom är en vanlig orsak till att själva ätstörningen inte blir bättre, trots omfattande och långvariga behandlingar." (källa)

Jag vill ha en diagnos. Men hur?

first day of summer

Nu är det juni, vilket betyder sommar. Redan erfarat det då jag både hunnit med att få mitt första myggbett och min första solbränna, mina axlar svider gott efter en hel förmiddag i solen. Detta innebär också att det första halvåret av 2010 har passerat. Förmodligen det jobbigaste i mitt liv. Men nu är jag taggad, resten av året och framåt ska bli bra, det har jag bestämt mig för. Har jag kommit såhär långt så kan inget stoppa mig, har jag klarat av det där så kan jag klara av vad som helst. Tack för era fina kommentarer. Det värmer verkligen, ni får mig att fortsätta kämpa!

Nothing's gonna get me down.