nattliga funderingar

Då var man på 44 kg igen. Jag vet inte hur det gick till men nu har det hänt och jag tror att det är ihållande; eftersom jag dessutom tränat en massa styrketräning på senare tid så har jag nog fått en del muskler också. Inbillar mig att magen är större men jag har fortfarande samma midjemått. Måttbandet visar sanningen men jag vill inte inse. Strunt samma. Däremot har jag insett att det svåra inte är att se siffran öka, egentligen. Det jobbiga är att jag lämnar en sorts trygghet bakom mig. Att in i minsta detalj planera vad man ska äta, det innebär kontroll, kontroll över någonting, jag vill bara ha någon sorts jävla kontroll för jag hänger inte med i svängarna. Jag är rädd, så jävla rädd, rädd för att utveckla bulimi (fastän jag inte ens hetsäter), rädd att bara bli tjock, eller inte tjock men inte tillräckligt smal, rädd att bli deprimerad igen, rädd för vad egentligen? Kanske bara rädd för sanningen. Jag vet inte. Vet ingenting längre. För jag tror inte att det handlar om mat egentligen. Jag hade aldrig något "förbjudet", jag slutade aldrig äta, jag fortsatte att äta 4-5 gånger om dagen osv.

Tiden går alldeles för fort samtidigt som den går alldeles för långsamt och jag vill inget hellre än att bara stanna upp och hämta andan, samla mig, samla mina tankar. Jävla kontrollbehov, jävla perfektionist.

Men jag har bara en sväng nedåt för tillfället (humöret går ju som sagt som en berg-och-dalbana) för jag har haft ett par underbara dagar; en flaska Il Nostro i fredags, full och glad, lite fylleångest en stund som vanligt, pojkvännen sov här i två nätter, sedan Green Day, nostalgi och Picknickfestivalen.