Ironi.
måndag 7 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
men det stämmer ju. det är ju faktiskt fler flickor som bantar.
SvaraRaderajag är så stolt över dig! du är så stark, du bara ger gärnet<3
SvaraRaderaOmen de skulle ju kunna hjälpa dej att hitta någon vidare som du skulle kunna gå till i smyg. Passa på sålänge du kan få gratis vård.
SvaraRaderaVadå en sådan ton? Jag menad inget illa. Förlåt om du tog det så:S Önskar bara att jag hade sökt hjälp innan varje lite besök till psyk börjar kosta massa pengar. Så jag menade inte att säga något elakt. Och självklart är det ditt val. Jag förstår dej att du inte vill gå någonstans för det ville inte jag heller. Kram
SvaraRaderaOkej, men det var iallafall inte illa menat. Jag skulle aldrig skriva något som var menat elakt till någon.
SvaraRaderaJo, all vård börjar kosta pengar när man fyller 18år tror jag att det är, eller kanske 20år. Hur som hellst. Fast i och för sej kan det ju kosta pengar med psykologhjälp även om man är yngre också men bara om man vänder sej till privata ställen.
Jag vet inte hur du skulle kunna gå tillväga. Jag förstår att du verkligen inte vill blanda in föräldrarna för det finns inget jävligare än ha deras "vaktande" hela tiden.
Kan du inte vända dej till ungdomsmotagningen? De har ju också tystnadsplikt och så kanske du kan få börja prata med någon där. Helt i hemlighet.
Det är nog det bästa tipset jag kan ge dej för jag vet inte riktigt hur det fungerara om du vänder dej till vanliga vårdcentralen om du är under 18 år. Du kan ju alltid försöka att ringa annonymt och fråga dem:)
Hoppas på det bästa för dej.
lol
SvaraRaderaSv: Nope, det har jag inte. Men ska nog testa isåfall, Loka är gott. :)
SvaraRadera'' HAHAHA alltså herregud, den tjejen är så fruktansvärt ful. Inte ens photoshop gör henne snygg.''
SvaraRaderasv/ Haha håller med dig
I know... det är fanimig helt jävla otroligt.
SvaraRaderahahaha, om det ändå vore så bra!
SvaraRaderajag ser ut som ett fläskberg. men tusen tack.