Återigen befinner jag mig i detta frustrerande mellanläge. Jag är inte ledsen men inte heller riktigt glad. Jag bara finns, bara är. Ibland är det skönt, men samtidigt, är det såhär livet ska vara? Bara flyga förbi utan någon mening? Det är ju så sjukt att ätstörningen blev en så stor del av mitt liv att jag ändå hade något att fokusera på. Nu är det mest bara som ett irritationsmoment, som en dålig vana, inget som tar över mitt liv direkt. Men nu då? Jag gör ju inget om dagarna. Bara drar omkring hemma och försöker fördriva tiden.
Men det är mitt eget fel. För jag insåg just att anledningen till att jag inte gör något om dagarna är för att jag inte tar tag i det. Jag vågar inte. Jag vågar inte ringa mina kompisar och hitta på något ensam med dem, för jag är så jävla rädd att vara jobbig eller att vi skulle ha tråkigt. Då skulle det vara mitt fel, och jag är så sjukt rädd för att vara en börda för någon annan. Det är nästan som en fobi för mig. Jag är så trött på mig själv och min ständiga vilja att vara alla till lags. JAG KAN INTE VARA ALLA TILL LAGS. Jag vill bara slå till mig själv i huvudet så jag fattar det någon gång, blir så fruktansvärt irriterad på mig själv, för den enda som sätter käppar i hjulet för mig är jag själv. Jävla idiot. Hur ska man göra för att klara av att acceptera sig själv, för att sluta vara rädd för att inte duga?
Det kan ses som en småsak, en bagatell, men i grund och botten hänger ju allt ihop. Mitt liv präglas av rädsla, dåligt självförtroende och perfektionism. En ond cirkel... Fan, vad jag är hopplös.
söndag 27 juni 2010
my own worst enemy
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, så trist att du känner så. Jag är säker på att du är en underbar person, dina vänner blir säkert glada bara du hör av dig! Dessutom, skulle ni ha tråkigt... Det är roligare att vara två som har trist tillsamans, än att vara själv och ha tråkigt! :)
SvaraRaderaFast jag kan relatera lite till det du skriver, jag är också livrädd för att vara en börda för någon annan. Vill så gärna klara mig själv, men ja... Alla behöver hjälp eller stöd någongång.
Erika, du är allt annat än hopplös!! Du har kommit långt i kampen mot maten och kan du övervinna den rädslan, då finns det nog inte mycket du inte kan klara av :)
KRAMAR
aw, i know the feeling. men det kommer att bli bra, jag lovar, så är det liksom. du är absolut inte hopplös, bara mänsklig. puss! / random
SvaraRaderaFörstår precis hur menar, känner igen mig i allt. Men det verkar som om du är en riktigt underbar person och jag tror att dina vänner jätte gärna vill vara med dig! <3
SvaraRaderaMen förstår som sagt precis vad du menar och känner samma sak själv,men vi SKA vinna det här! <3
Det är jobbigt att känns sådär... Men tänk såhär, vad är det värsta som kan hända om du träffar dem? Ni kanske inte har så roligt som du hoppades just den gången, men ni träffades i alla fall. Och om du inte träffar dem kanske ni glömmer bort varandra. Dem blir säkert jätteglada bara du ringer dem! Det är ju bättre om du försöker hålla kontakten, gör ditt bästa och ha inte skuldkännslor om det inte blir precis som du tänkt dig, Du kan alltid ringa dem igen, och dem kommer antagligen ringa dig också :)
SvaraRaderajag hatar också mellanläget. det är verkligen inte kul... har varit det allt för länge känner jag. urs urs urs.. det förstör hela vardagen verkligen..
SvaraRaderasv: Ja, eller hur. inte fint alls. hah.
Det finns tåg....... (A) höhö
SvaraRaderaJag förstår dig. Avskyr den där likgiltiga känslan.
SvaraRaderaLider av samma rädsla som du. Vågar inte prata med eller träffa någon. Allt jag säger och gör inför andra människor förstör för dem, och för mig själv.
Men du, hopplös är man inte för det! Det finns en väg ut. Frågan är ju bara VAR utvägen finns.
Att känna sig hopplös och att vara hopplös på riktigt är inte samma sak. Du är inte hopplös även om det känns så. Alla känslor går över förr eller senare!
SvaraRaderaSv: Ja. Det är från honnom ordet kommer. Lite häftigt. Jag blir typ.. avundsjuk. haha
det är jätte jobbigt att känna sig så där mitt i mellan.. att inte vetta vad man är och vad man vill.. fortsätt kämpa!
SvaraRaderaTack för kommentaren! :) Eliza det skulle ha blivit, men det vart inte så likt som jag ville :)
SvaraRaderaHur går det för dig?
Kram
hahaha... med betoning på MIRAKELbh: har också B i kupan, men 75 runtom. Citerar min pojkvän "hur kunde det bli sådär :D:D:D:D?" ^^
SvaraRaderaÅhh tack. <3 Är inte smal dock =/, skenet bedrar kanske.
jag vet precis hur det känns, det e jätte jobbigt att bara gå runt i sig själv och inte göra någonting men veta att den ända som kan ändra på det e en själv!
SvaraRadera<3