solsting och för mycket tankar

Den här sommaren kommer bli bäst. Jag bara vet det. Ana kommer inte sätta stopp för mig. Jag hade en av de bästa dagarna i mitt liv igår, jag vet inte vad det var som gjorde det så speciellt men det var helt enkelt bara helt underbart. Jag grillade i Slottsskogen med ett antal vänner, känner visserligen inte alla så väl men jag kände att jag verkligen kunde vara mig själv med dem. Det är verkligen en befriande känsla.

Det känns på något oförklarligt vis att jag har hittat mig själv. I alla fall har jag hittat vilka vänner som verkligen betyder. Det känns verkligen bra, som om en stor tyngd har lättat från mitt hjärta. Bara sådär lycklig utan någon egentlig anledning, bara sådär lycklig så att man inte vill sluta le, som att inget spelar någon roll. Jag samlar kraft, för att till slut slå mig fri.

Men nya tankar föds hela tiden, och jag tänker för mycket. Jag vill ha en diagnos, men jag vågar inte. Jag vet att man får humörsvängningar av svälten, men ändå finns tanken att det kanske är något annat, manodepressivitet i en inte så extrem form? För även i de perioder då jag faktiskt äter normalt och så att kroppen får det den behöver, så kan jag fortfarande ha humörsvängningar - ena dagen är jag helt euforisk för att nästa vara så deppig att jag knappt orkar gå upp ur sängen. Ett exempel är perioden mars 08-oktober 09, då jag åt ordentligt och var något kilo från normalvikt, ändå mådde jag riktigt dåligt periodvis.

Jag har fastnat, hönan eller ägget, är manodepressionen en del av ätstörningarna, eller är ätstörningar en del av manodepressionen? Ju mer jag läser om depressioner, desto mer känner jag att det stämmer för jag vill inte gå ned i vikt. Det är som att så fort jag mår dåligt, då vill jag gå ned för att jag tror att jag mår bättre av det (dvs när jag är på normalvikt), men jag gör inget aktivt av det; dieter, tränar mer osv, utan jag fortsätter äta normalt - som om viktnedgångsviljan är en biverkning av att jag är nere, för att just vikten är inte det som tar upp tankarna. Det är fortfarande så. Det handlar inte om vikt för mig egentligen.

"Hos en del anorektiker kvarstår eller till och med ökar nedstämdheten, trots att näringstillståndet förbättras. Det beror ofta på en samtidig depressionssjukdom. Ibland har depressionen börjat före ätstörningen, ibland kommer den efter det att ätstörningen börjat. En del av de som blivit friska från sin ätstörning utvecklar dessutom en depression efteråt, något som kan vara en följd av den kraftiga påverkan på både kropp och själ som ätstörningen medfört. [...] Det är mycket viktigt att man behandlar depressioner i samband med ätstörningar. Obehandlad depressionssjukdom är en vanlig orsak till att själva ätstörningen inte blir bättre, trots omfattande och långvariga behandlingar." (källa)

Jag vill ha en diagnos. Men hur?