Recept - matlagning

torsdag 22 november 2012

Skam

Skam. En känsla som färgar mig allt mer. Jag skäms hela tiden för olika saker. Mest skäms jag för mig själv, för saker jag säger och gör. Och jag skäms för att jag inte åstadkommer någonting. Det känns som jag ruttnar bort i vardagen. Jag skäms när jag inte orkar plugga, även efter att ha suttit tre dagar i streck hemma framför datorn och hamrat på tangentbordet på något jag inte ens behöver börja med. Skäms för mitt sötsug. Skäms när jag tillfredställer det. Skäms när jag blir hungrig för snabbt efter middagen. Skäms för att jag vill röka mer. Skäms för att jag inte har en ätstörning som piskar mig till gymmet fyra gånger i veckan, nu orkar jag bara gå dit tre gånger. Skäms för mina ben som är välformade och vältränade men tyvärr inte tillräckligt smala. Jag skäms för att jag inte är perfekt. Skäms, skäms, skäms. Ändå säger han att jag har "många talanger" och har "åstadkommit mycket". "Kommit långt jämfört med andra i din ålder." Varför är alla andra i min ålder mer omtyckta än mig då?

Så imorgon blir det ut med några från högskolan och jag skäms fortfarande sen sist. Då jag fick höra: "Ta inte det här på fel sätt, men du vet att du har en ganska... gäll röst, va? Det är precis sådana saker som borrar sig in som en kniv, är jag ensam bland okända är jag också som sårbarast. Osäkerheten. Minsta kritisering, minsta kommentar och mitt självförtroende försvinner. Då vill jag bara sjunka genom jorden. Jag vill ju bara bli omtyckt och accepterad för den jag är. Det är som om jag inte vet hur man gör. Jag förstår inte vad det är som gör mig så konstig? Varför är jag ett freak? Varför känns andra människor så jävla långt bort? Han säger att det är för att jag är ovanligt intelligent. Det känns bara som jag är ovanligt dum, som om jag inte förstår något som är självklart för alla andra.

Det är fortfarande inte över. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag har hunnit bygga en ny identitet. En identitet som kan bekräftas utan att kalorier ska räknas och kompenseras för. Ett liv som inte känns så trist. Jag menar, jag har inte ens hunnit fylla tjugo, och det senaste året har det känts som om livet är slut. Som att det här var allt jag fick. Han säger att livet inte ens börjat, att jag har världen framför mina fötter, men det känns bara som att jag insett att min existens inte har något syfte. Jag är bara en av alla. Osynlig och bortglömd.