Ett faktum

Vi tog av oss alla våra masker tillsammans, fullkomligt nakna inför varandra och oss själva. Det finns inte längre något att dölja. Han och jag är ett nu, vi hör ihop. Jag vet det. Jag visste det innan, men nu är det ännu mer självklart. Trots att jag bara är arton år, trots att jag bara känt honom i fem månader, så vet jag att det är honom jag kommer vilja vara med tills jag inte finns mer. Det är så mycket mer än bara fladdrande fjärilar och rusande lycka - det är djupt, vackert och gör mig så otroligt tacksam. Det är det här som är meningen, det här som är värt att kämpa för. Kärleken till honom är det starkaste och självklaraste jag har - så starkt att det får ätstörningarna att vackla, gå på flykt när han är vid min sida. Det är lättare att vända ångesten ryggen när hans värme är nära till hands.

När själen blev fri, fick fritt spelrum, insåg jag hur otroligt mycket jag förhindrar för mig själv. Jag har så många förutsättningar, en hel del förmågor som jag inte kan utnyttja till fullo på grund av prestationsångestens bojor. Det är mitt eget fel att jag inte kan vara den jag vill, den jag fick vara när jag släppte alla kedjorna och fick se allt ur nya perspektiv. Jag önskar så att jag bara kunde säga till mig själv att det inte spelar någon roll egentligen, att det bara har ett värde för att jag gett det ett värde. Den kloka person jag var, den finns där inne, bakom alla barriärer. Varför ska jag fängsla mig själv i allt det där, i ätstörningar som finns bara för att jag själv när dem, för att jag fortsätter låta dem spela roll. Sorgen slog emot mig, så stor och klar att min kropp inte fattade vad den skulle göra av alla känslor, tårarna rann i en strid ström. Jag grät för att jag sörjer faktumet att jag är fängslad längst inne, för att jag insåg vad jag har potential att vara, men som jag själv förhindrar. Jag är så rädd att jag alltid ska gömma mitt riktiga jag bakom en massa hinder. Jag önskar att jag för alltid kunde slänga bort kedjorna och maskerna, att aldrig behöva sätta på mig dem igen, men de kommer tillbaka av sig själva. Kanske sitter de lite lösare nu än innan, kanske är det en början på något nytt, kanske är jag på väg mot ett vägskäl?

Den resan gav mig många nya insikter. Jag ska ta vara på dem, för jag inser allt mer att jag verkligen har potential att bli någonting. Att jag inte är så meningslös som jag känner mig, att vikten inte spelar så stor roll som jag får den att göra. Ätstörningen är inte jag, det är inte en del av min identitet, det är en själslig tumör som med tiden kommer bli allt mindre. Det är jag som har makten. Jag är inte redo att släppa allt helt och hållet - men vikten ska börja spela mindre roll, ge mig mindre ångest. Det är dags. Jag kan inte längre se min kropp som en 14-årings - den förändras och det måste också mitt synsätt göra.