Sentimental ett par dagar för sent

När året börjar gå mot sitt slut, blir jag alltid fundersam. Sammanfattar året som gått i huvudet, summerar det, reflekterar. Året som väntar, kommer det bli ett bra eller dåligt år? Flera år i rad nu, har dessa funderingar varit ganska dystra. Framförallt förra året. Jag gick in i 2011 med kraftig depression, tvivel över varför jag existerade och en bitterhet som genomsyrade hela mitt jag. Jag hatade mig själv fullkomligt, allt med mig var bara fel och min snedvridna bild av mig själv gjorde inte det hela bättre. En ständig rädsla för att göra fel, en ständig rädsla för att inte duga som gång på gång besvarades av mitt självförakt. Allt var mitt fel. Jag var aldrig bra nog. Så rädd för att bli ensam, för att alla en dag skulle inse hur värdelös jag verkligen var.

Men allt förändrades, den där dagen i april. När jag vaknade med en känsla i magen av att något var fel. När jag vaknade med den extremt starka insikten att idag, idag ska jag göra slut. En tanke som malts i mitt inre en längre tid, men som gång på gång skjutits upp av rädsla att ta itu med det, och med ett patetiskt hopp om att saker skulle lösa sig själva och att tvivlen skulle försvinna. Men jag gjorde det. Jag, konflikträdda trygghetsnarkomanen, raderade ut vad jag trodde var min största trygghet. Men det var inte alls vad jag trodde, i efterhand. Jag ångrar ingenting men att gå vidare vad något jag verkligen behövde göra.

Under tiden som följde levde jag i nuet. Jag levde rövare, festade mycket, provade mina vingar, lät dem föra mig dit de ville. Under ett par månader levde jag i rus av lycka, men som kanske i själva verket var mer en verklighetsflykt. I mitten av sommaren skedde de första förändringarna, ganska oberoende av varandra. Ett facebookmeddelande "lite från ingenstans" skulle komma att betyda mer än jag någonsin kunde tro. En stor del av vad jag har att tacka för är den där natten av total lycka jag hade tillsammans med tre vänner till mig. Jag är helt säker på, att om det inte hade hänt, så hade jag inte alls varit densamma idag. Jag insåg saker, det blev som en genväg till insikter jag säkerligen skulle fått med tiden - men kanske inte förrän om flera år. Jag fattade att jag egentligen inte är så svag som jag tror. I själva verket är jag stark, men krigsskadad. Jag hittade mig själv den natten, till tonerna av The Queen of all Everything. Genom det kunde jag börja utvecklas och bli den jag verkligen är, istället för att fortsätta vara den ångeststyrda personen jag var innan.

Efter den där natten var det som om livet vände. Jag och killen som skickade meddelandet från ingenstans, tog en bärs tillsammans ett par dagar senare. Vi började hänga en hel del, hade det riktigt trevligt tillsammans, njöt av livet till fullo. Jag körde på, ignorerade totalt min gamla vilja att att börja överanalysera och bli orolig - det behövdes inte. Allt var så naturligt. Till sist insåg vi att det inte var värt att kasta bort känslorna som uppstod trots åldersskillnaden på elva år och gav det ett försök. En natt i den där soffan, samma soffa som vi kysstes i första gången, bredvid gardinstången jag rev ned första gången jag var där, med värmeljus som färgade väggarna röda. Då såg vi varandra i ögonen och sa de där magiska orden. Det var bara fyra månader sedan det hände, men trots det så har jag så otroligt starka känslor för honom, djupa känslor. Vi hör ihop. Jag vill vara hans, jag vill leva med honom, vara med honom för alltid. Han är så olik varenda människa jag mött, så intelligent, så godhjärtad, så kärleksfull och osjälvisk. Så lik mig på något sätt, han förstår alltid vad jag säger och vill mig aldrig illa. Tillsammans har vi delat stora upplevelser, öppnat oss för varandra mer och mer, flätat samman våra själar. Det är så äkta, så jävla stort och mäktigt på ett alldeles eget sätt. Att han sitter på flotten i den stora floden med mig, berättar om sina rädslor och drömmar, om upplevelser och om känslor som ingen annan fått höra om. Jag skulle kunna skriva flera mil om honom. Om hur vacker han är när han ler, hur han ser på mig med blicken full av ren kärlek, hur söt han är när han sover, hur rätt hans värme känns, hur han skiner upp när han ser mig på håll, hur han brinner för det han gör. Jag bara älskar att skämma bort honom, och jag vill göra det varje dag resten av mitt liv, för jag är så stolt över honom och över oss.

2011. "Obalansens år". Året då jag fick livet tillbaka, då jag fick mig själv tillbaka. Året då jag började separera mitt jag från min ångest. Härifrån kan det bara bli bättre.