Recept - matlagning

tisdag 31 januari 2012

Straffet

Gårdagens fuskande med mat fick påtagliga följder. Ångest och oförmåga att fatta beslut under dagen (det tog mig sex timmar att bestämma mig för att inte gå till gymmet) var inte nog. Nej, dessutom tog det mig en evighet att somna in till en dålig sömn, som avbröts ständigt. 05:25 trodde jag att det var kört, magen gjorde ont av hunger och ville inte lugnas av yoghurten jag fick i mig. Lyckas till slut somna om igen, vakna, slumra och precis när jag ska somna igen, när pojkvännen pussat mig hejdå med orden "jag tycker att du ska sova lite till" började de förstås borra i huset. Ljudet skar igenom märg och ben. Med en tung suck och en stark känsla av frustration och hopplöshet satte jag mig upp i sängen och torkade irriterat bort någon tår. Gröten fick jag koka sittandes på en stol bredvid spisen. Gröt som ändå rusade upp ur magen och ner i toaletten innan sista tuggan. Att jag aldrig lär mig att det är såhär det blir; det är som om min kropp får en chock när jag äter på morgonen efter att ha slarvat med maten dagen innan eller somnat på tom mage.

Och trots hela förra veckans stora intag av socker visade vågen på gymmet 48.1 vilket innebär att jag stadigt ligger kvar runt 47. Jag är så nära ett friskare liv nu, så länge jag bara ser till att äta regelbundet så att det inte blir såhär. Det är fan inte värt det. Jag menar, varför ska jag misshandla min kropp för, egentligen? Det är den som transporterar mig genom livet, själens borg. När hungern tar upp mitt sinne får ätstörningen nya grepp om mig, om än i korta intervaller. Jag måste vara stark - och styrka är inte att stå emot maten utan att stå emot de sjuka, destruktiva vanorna.

2 kommentarer:

  1. Så sant! Så fort man av någon anledning äter för lite (det kan vara så enkelt som att man inte hinner, eller att man är sjuk och har dålig aptit) så kommer tankarna. "Vad duktig jag är! Det var inte ens svårt. Tänk om, bara lite... "
    Och känslan av den tomma magen, yrseln när man reser sig, kylan i fingrarna, allt det får en att längta tillbaks till de gånger man kände sig stark, duktig, övernaturlig och nästan, för ett kort ögonblick, smal.

    Tänker man efter lite till kan man också återkalla minnen från alla de gånger man gråtit sig till sömns. Klöst, klämt och skurit i allt fett som på något sätt aldrig försvann, utan bara växte. När man hängt över toaletten halv ett, torkat bort tårar och baddat svullna kinder, och kommit ut igen till en fest som skulle blivit den bästa på hela året. Samma fest där man tänkte ha sin nya klänning, men ändå kom i svarta tights och stor kofta, eftersom man inte var tillräckligt smal än.

    Usch, jag blir helt deppig bara av att skriva det. Att man kan få för sig att man saknar det, det är ett mysterium.

    SvaraRadera