transportsträckan har börjat

Ytterligare ett år har passerat. Är jag starkare nu? Fyllde 17 år när jag vandrade på gatorna i stan. Musik i öronen. Lät som magi, vartenda riff gick rätt in i hjärtat. Tror jag bara att det är en förändring eller är det faktiskt det? Kommer beslutsamheten jag känner nu finnas kvar eller försvinna?

must kill, this is for real

Och jag har ett minne, ett fysiskt, i form av några klottriga rader i ett kort i ett orange kuvert. Overklighet. Och när ruset börjar försvinna, fortfarande insnöad, har så mycket att säga men så lite att formulera det med. Älskar det. Tillbringade kvällen med fem underbara vänner. Jag älskar er. Men jag vågade inte säga mer än att jag verkligen tycker om att vara med er och det var jag bara tvungen att säga innan jag gick.

Jag vet att ni gillar mina väldigt icke sammanhängande inlägg men just nu saknar jag sammanhang, jag bara finns, jag är lycklig, jag är lugn och fin och olaglig. I morgon blir det släktkalas. Hallontårta med kladdkakebotten, det blir motigt... Inte tränat något alls sen jag kommit hem från London och har hunnit fyllekäka osv. Bra jobbat?

Och ja, transportsträcka. För när jag är 18 ska jag tatuera mig. Tatuera in något som symboliserar min kamp mot helvetet. Ska vara stark. Inte förtränga. Lära av mina misstag och inte glömma mina framsteg.