Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
Jag känner hur det svider. Allra längst in. Förlåt för att jag ljuger, min kära vän, men jag orkar inte träffa dig. ORKAR inte träffa den som verkligen gjort allt för mig? Åh, jag är ett sånt jävla svin. Skuld, skuld, skuld.
Åh, tack det samma! Du kommer bli frisk du också. <3
SvaraRaderaPå måndag ska jag få svar från mina blodporver på hurvida jag behöver piller för ämnesomsättningen eller ej. Ska bli spännande att höra vad proverna visar!
Ha inte dåligt samvete för att du inte alltid orkar.. Det kommer fler tillfällen då du kan visa din vän hur mycket denne betyder.
Kramar
Ibland är det okej att bara ta men inte ge. Speciellt när man knappt orkar med sig själv. När du mår bara igen (inte om) har du en massa krafter att ta igen det där, och om de är riktiga vänner finns de kvar då.
SvaraRaderakram
Sv: Duktigt! :)
SvaraRaderaJag funderar på att också börja äta 5 gånger om dagen, fast rätt lite vid varje måltid då.
Kram. <3