egentligen.

Egentligen kan vi bli precis vad vi vill. Vi har lika stor chans att uppfylla våra drömmar som alla andra. Om inte lite mer. Vi är intelligenta. Vi är smarta nog att fatta att vi bryter mot all logik. För varför skulle vi annars med vilje bryta ned det bästa verktyget vi någonsin kommer ha - vår hjärna. Varför skulle vi annars stöta bort våra vänner, ta avstånd från en mängd olika situationer, frivilligt gå och träna trots att vi minst av allt vill göra det. Varför skulle vi annars lägga så otroligt mycket onödig energi på något egentligen helt självklart?

Vi vet. Egentligen vet vi. Men förnekelsens vagga är så lockande, och den går inte att komma förbi utan att man låter sig sjunka ned i dess mjuka, ack så falska trygghet. Mörkrets famn ser så inbjudande ut, tills man inser att man är fast. Tills allt som är kvar av en är självförakt, för varför skulle vi annars vara så fruktansvärt hänsynslösa mot oss själva? Tanken har slagit mig så många gånger nu. Varför är jag så jävla hänsynslös mot mig själv?

För vad vill vi ha ut av det här? Vi får inte ut någonting. Bara tvång, beslutsångest, bara en massa käppar i hjulen på en slirig grusväg med tusentals gropar. Möjligtvis får vi en grym förmåga att hantera procenträkning - men är det det vi vill?

Har märkt att en mer filosofisk sida av mig vill skrida fram i ljuset, så därför skapar jag en ny kategori idag - Filosoferande.