att misslyckas

Det är en konst att kunna misslyckas. Att inte låta små missöden orsaka större skada än vad de faktiskt gör är en gåva. Så avundsjuk på de som klarar det. Jag är inte en av dem. Den senaste tiden har jag förändrats mycket, jag är en helt annan person nu än för en månad sedan; gladare, stabilare, självsäkrare. Men så sker ett litet misstag och hela fasaden rasar ihop som ett korthus. Möter självföraktets blick i spegeln, äcklas av det jag ser. Idag hände det igen. Så nära, så nära, snubblar på mållinjen. Sprider sig som ett pulserande gift, "du får komplettera till mvg på tisdag", total blackout. Huvudet surrar, allt blir en sörja framför mina ögon, pulsen ökar. Sämst. Sämst. Sämst. Sämst. Varenda hjärtslag. Vad spelar det för roll?

Det känns för övrigt som jag är ganska missvisande. Har mått så bra den senaste tiden, men det finns liksom inte så mycket att skriva, mest en diffus känsla av glädje, att allt liksom rusar förbi. Jag har byggt upp ett skydd, när ångesten kommer är den lättare att hantera. Lite som att ha en regnjacka istället för en ylletröja när det regnar. Att vända negativa tankar är lättare, ett misslyckande innebär inte dagars ångest, på sin höjd några timmar. Tillvaron är inte längre en grå dimma, allt känns inte längre meningslöst. De flesta dagar vaknar jag med en nyfikenhet, en vilja att ta emot vad dagen har att bjuda på, istället för att ta mig igenom dagen med ett sammanbitet ansikte och en längtan efter att dagen ska ta slut. Det känns skönt att kunna inse det även när det känns jobbigt.

Livet är helt enkelt spännande nu. Lite fjärilar för en fin, snäll pojke dessutom. Kan utvecklas till något jobbigt om jag har otur - båda vill fortsätta leva det fria livet ett tag till. Exet är inga problem. Förstår inte för mitt liv hur tre års trygghet kunde brytas upp så lätt - en månad efteråt tänker jag knappt på honom ens. Ibland har man tur, inte sant?