sammanhang noll

Jag hatar såna här tillfällen. Alla tankar, minnen och känslor slår till på en gång. Så mycket som vill ut, så mycket man vill säga eller skriva, men på pränt kommer absolut ingenting. En osammanhängande röra är det enda resultatet. Och en överväldigande känsla av tomhet. Gåshud och iskalla fingrar trots tjocka lager kläder.

Jag undrar så mycket. Vem jag hade varit, hur livet hade sett ut om allt som hände för länge sedan vart annorlunda. Om jag inte varje dag, inom en diffus tidsram på runt åtta år, behövde mötas av pikar och skratt. Om jag inte mitt i allt blivit lämnad. Om jag inte hade behövt uppleva frustrationen över att ingen lyssnade på mig. Om de andra hade insett att det inte var så oskyldigt som det såg ut. Om de reagerat och gjort något åt det. Plågsam tanke. Om de bara visste vad det förde med sig, hade de stannat upp då, lyssnat? Ångrat sig? Om de visste att deras handlingar skulle spela roll, även när allt var glömt? Idag har de glömt, men det har inte jag.

Allt spelar roll, det rotar sig så djupt. Kanske var jag ett enkelt offer, kanske skulle jag bara skitit i allt som de sa. Kanske gjorde jag det till viss del, för det är inte mycket jag minns. Jag står kvar här, enbart med minnesfragment och en raserad självkänsla. En osäkerhet över allt annat. En hjärna som går på högvarv dygnet runt, som aldrig riktigt får ro, som tror att precis allt spelar roll. Ögon som inte riktigt vågar möta andras, som allt som oftast stirrar ned i marken. Kritiska, som aldrig, aldrig någonsin, blir nöjda.

Det var det som blev kvar. Undran, osäkerhet, rädsla. Och tomheten, som hotar att kväva mig varje gång den dyker upp. Som nu.