Återigen i fritt fall, magen svider och ångesten snörar ihop min strupe. Vad enkelt allt vore om jag kunde stå på någon stabil plattform, istället för att stå på en motsvarighet av knapphändigt ihoptejpat blött papper. Att stå på någon sorts självkänsla istället för att försöka stå på en blandning av tvivel, tveksamhet och rädsla. Att inte ha en hjärna som inte kan sluta överanalysera varenda rörelse, vartenda andetag, vartenda ord, varenda gest, som snöar in sig på detaljer som inte ens finns.
söndag 19 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sv: ja fyfan!
SvaraRaderajag hoppas att du får en fin jul, att ångesten lämnar dig ifred och sen att det nya året blir bättre än bäst och helt ångestfritt. kram!