Kom, kom, kom, kom till mig du underbara sjukdom
Slå mig sönder och samman och tvinga mig ned på knä
Injicera all din ondska in i min menlösa kropp
Och på ett fåtal sekunder försvinner alla bekymmer långt, långt bort
För utan mig är du ingenting, är du ingenting
Och utan dig är jag ingenting
Men tillsammans är vi allt
Skada mig, ja skada mig du underbara sjukdom
Beröva mig din frihet, kom och beröva mig mitt liv
Ta mitt hopp, mina drömmar, mina förväntningar inför ett vi
Och förstör dem allesamman, min gudomliga ledstjärna negativ
Ingen glädje kan liknas vid dig
Och ingen erövring kan jämställas med dig
Inget lyckorus kan jämföras med dig
Och ingen kärlek kan någonsin ersätta dig
Det är som om han sjunger om min verklighet för två år sedan. Ryser i hela kroppen, låten går på repeat om och om igen. Lyssnar och inser att jag inte är så fri som jag tror. I och med att jag har så lite lektioner i skolan blir mina matrutiner ganska rubbade. Ångest när hungern slår på vid tretiden - för sent för lunch, för tidigt för middag, och varför äta mellanmål när man kan vänta två timmar till och äta ordentlig middag då istället? Jag orkar inte slå emot ordentligt. Två kilo har försvunnit och jag ser mig själv i spegeln, älskar det jag ser, börjar få tillbaka lite skörhet och höftben. Höftben, saknade höftben. Besatthet. Kan inte hjälpa att jag bara älskar när det sticker fram lite, lite grann under huden. Farlig kärlek. Men det kanske är såhär långt jag kommer. Jag kan ju stå emot tankarna när jag måste och inte har något val. Hemma har jag alltid ett val. Vänta lite till. Känns som ett hån mot mig själv på något sätt, men jag kan bara inte släppa Ana helt. Inte helt. Det är som om det är värt det för att få se ut som jag vill, att vara smal nog. Hela världsbilden är redan förstörd av henne, min syn på mat är rubbad för livet. Jag har krigat, överlevt, men nu står jag här med mina ärr som inte riktigt läker... Men man kan inte få allt?
onsdag 7 september 2011
Än är allt inte perfekt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så fint skrivet! Det är så konstigt, ätstörningen är verkligen ens allt samtidigt som den bara förstör... Jag vet inte, jag hoppas verkligen att jag har fel men det känns som om den delen alltid kommer att finnas där och som om man alltid kommer att få brottas mot de tankarna och känslorna. Ingen orkar väl vara stark och stå emot jämt? Jag hoppas verkligen att dina ärr läker helt en dag.
SvaraRaderaJag tror att man måste fortsätta streta emot och göra uppror så fort man märker att det är ätstörningen som talar. Och jag tror att om man bara gör det hela tiden, inte ger efter, så kommer man bli HELT fri till slut. Varje gång man lämnar lite mer plats till ätstörningen blir den större och starkare och svårare att stå emot. Sätt upp regler för dig själv, att du MÅSTE äta fyra mål om dagen eller nåt. Regler som tvingar dig att inte ge plats för fel tankar. Regler som gör det lite lättare att äta när du blir hungrig, utan dåligt samvete (för det är reglerna som säger att du måste äta, du har inget val, så ätstörningen kan inte komma och säga att du är dålig och svag. Du hade kunnat "stå emot", men du har regler att följa, så det så!)
SvaraRadera