Life. As it should be.

Normer kan dra åt helvete. Nu är det bestämt, avgjort, konstaterat. Vi såg varann i ögonen, varma vågor av lycka genom kroppen. Vi såg varann i själen och blickarna fastnade i varandra. Vi erkände det för varandra, kärleken. Nu går det inte längre att dölja eller förneka. Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är så det är - och jag är så jävla lycklig. Sättet han ler när han ser mig i ögonen, blicken, läpparna, perfektion... jag är fast. Jag skiter fullkomligt i vad omgivningen tycker för jag vet att det här är något äkta, något stärkande. Nog att jag utvecklats något otroligt under sommaren, faktum kvarstår; han har hjälpt mig. Peppat mig. Lyssnat på mig. Skrattat med mig, gråtit med mig. Imorse vaknade jag med en känsla av lycka jag inte upplevt på länge - en starkare, hållbarare variant. Inte alls den flyktiga, tillfälliga känslan jag vant mig vid att det ska innebära.

Så imorgon händer det. Imorgon ska jag sluta ljuga för mina föräldrar om vart jag egentligen håller hus hela helgerna, och jag är beredd på det värsta. Jag ska komma hem och berätta som det är, att det är en speciell person som jag vill att de ska träffa. Men jag vill bara att de ska se vad jag ser, inte bara åldern. Jag vill att de ska veta att det här inte är destruktivt överhuvudtaget. Jag är inget offer, han är inte manipulativ. Vi bara föll för varandra och insåg att det blev för mycket känslor för att det skulle kunna gå att bara släppa.