Konfrontationer

Vilken sommar det har varit. Jag har upplevt så mycket, blivit en helt annan människa, haft så himla roligt, sluppit vara ensam, sluppit tänka. Har mått riktigt bra förutom några dippar och enstaka bryt. Har inte gjort så mycket ifrån mig på bloggen, mest för att jag inte har hunnit. Har undvikit att sitta hemma så mycket som möjligt. Tänker tillbaka, en känsla av tacksamhet sprids i bröstet, samtidigt som det slår mig att det snart är slut, om en vecka är det slut, för att aldrig återvända. Allting springer ikapp mig. Verkligheten kallar.

De senaste veckorna har jag träffat en helt fantastisk person, på ett sätt som inte händer på riktigt. Impulsivt, spännande och lite skrämmande först. På bara två-tre veckor... har jag nog fått mer känslor än jag vill erkänna för mig själv. Perfektion. Ömsesidig respekt, givande konversationer, underbart sex. Att ha den fysiska gnistan, och ändå kunna prata så mycket, länge och djupt om precis vad som helst, det hittar man inte vart som helst. Ödet kommer att separera oss trots att vi inte har lovat varandra någonting, för vi vet båda två att det aldrig skulle gå. Hittills har det bara varit lyckokick men under en regnig promenad på väg hem från krogen hand i hand fick det kläs i ord. Öppnade oss för varandra, begav oss ut på djupt vatten. Tystnad för att samla kraft. På ett sätt är det så fruktansvärt bitterljuvt; allt är helt fantastiskt, men vi båda går runt med vetskapen att det inte kommer gå hur länge som helst. Det är nu som det på riktigt går upp för en.

Mitt gamla jag skriker inombords - mitt gamla jag som var livrädd att förlora människor, livrädd att bli sårad, att såra. Mitt nya jag lever för stunden, tar det som det kommer, för vissa saker kan man inte styra över, bättre att njuta av det medan det varar. Jag kommer sättas på prov. Det är krig.