reflektioner under min sista dag som barn

Så var det dags. Om två timmar fyller jag arton. Något jag stundtals haft ångest över; betyder det att jag måste vara vuxen nu? Ta ansvar? Klara mig själv? De senaste veckorna har jag varit ganska ostabil, mycket tack vare papperstrassel på sommarjobbet - min rädsla för att vara påträngade gjorde att det gick från ett problem till ett svart moln. Men det har löst sig nu, till slut. Jobbat sen i juni lite strödagar, men inte förrän idag började det verkligen kännas som att jag börjar passa in, lära mig. Känner mig inte längre lika underlägsen som förut.

I helgen fick jag nya insikter. Det var den galnaste, mest obeskrivliga natten i mitt liv - musik, närhet, kärlek, på ett sätt jag aldrig kommer kunna beskriva. Bonding at the deepest level. Jag insåg att jag är ganska stark, egentligen; jag utsattes för en av mina största rädslor, men lät den inte ta över, utan istället styrde jag bort tankarna, accepterade, flöt med, väntade ut. Jag mötte min rädsla och övervann den - och när jag verkligen tänker efter så inser jag allt mer att jag inte är så mesig som jag tror. Uppbrottet med min pojkvän tog jag lättare än vad många skulle gjort; jag har dragit upp mig själv ur ett ätstörningsträsk (inte helt och fullt, men ändå); jag har klarat av att styra om hela mitt tankesätt i och med stressen i höstas. Men å andra sidan kan jag inte vara helt säker; under mina dåliga dagar känner jag mig fortfarande helt värdelös. Men vad de säger börjar gå in i mitt huvud nu. Kanske duger jag i alla fall lite grann som jag är? Varför ska jag hela tiden gå runt och oroa mig när jag bara kan flyta med, se vad som händer, ta det för vad det är?

Några nära vänner till mig sa så vackra saker till mig under den natten i helgen, som verkligen fick mig att inse att de människor jag umgås med mest (ett ganska tajt gäng), inte är de bästa för mig. Så sant. För egentligen så kommer jag nog aldrig riktigt passa in; jag är bara med dem när jag ringer dem och frågar, aldrig vice versa. Jag rannsakade mig själv - anledningen till att jag egentligen umgås med dem är inte att jag vill vara med just dem, utan snarare min rädsla för att vara ensam, som jag utvecklat på senare tid. Trots att jag inte saknar mitt ex, så saknar jag tryggheten i ett förhållande; att alltid ha någon, alltid, att aldrig behöva oroa sig över att vara ensam. Men nu vet jag, att de där vännerna som visade mig de djupaste av känslor, alltid kommer finnas där. Vi är som en familj vi tre. Du borde vara med oss mer, så du kan bli en del av den. Du är den grymmaste tjejen jag känner.

Men jag har bestämt mig nu. För sisådär ett halvår sedan kände jag nästan att hoppet var ute, att livet inte var värt att leva, inget var roligt. Livet kommer inte ta slut bara för att jag juridiskt sett är vuxen. Jag har fortfarande tid på mig att mogna, att ta tag i mig själv. Att våga leva livet fullt ut. Imorgon är en början på något nytt. Jag ska bli den jag vill, jag ska verkligen försöka att ta itu med min ångest, med mina problem, istället för att bara gå runt och gruva mig och oroa mig. Jag är heller inte tjock för att jag väger 47 kg som "standardvikt" istället för 45 kg som förr - jag kan inte väga 45 kg hela livet, det är bara att inse. Och just det, känns som en sån jävla vinst. 2 kg, ingenting för vissa, men för mig... att kunna acceptera det är stort. Mitt liv ska börja nu, jag vill inte hindra mig själv mer, och jag ska göra mitt allra bästa för att undvika det. Hela världen finns framför mina fötter, och det enda som kan hindra mig, är jag.