faller tillbaka i gamla mönster.

Oro. Ständig oro. Sommarjobbet ger mig ångest, så svårt att känna sig bekväm, känner mig så undergiven. Oroar mig, hela tiden dyker tankarna upp. Kollar schema. Blir osäker; pappret säger att jag ska jobba, schemat säger att jag inte ska det. Vågar inte ringa och kolla, vill inte vara den som alltid tjatar och frågar en massa.

Sneglar på klockan. Väntar, väntar på att föräldrarna ska lägga sig. Hur kan de inte vara trötta? Efter fyra dagar i Spanien; fyra dagar av vackert väder, massor av shopping och hela dagars strosande på stan, en miljon nya intryck och ännu fler upplevelser. Glädje, spänning, rädsla. Ångest. Vaken sömnlös på nätterna, plågas i timmar, kan inte slappna av. Fokuserar, andas, försöker bli av med klösandet i bröstet. Hör stegen i trappuppgången, sängen bredvid en dåligt isolerad dörr. Säng med fjädrar som känns alltför tydligt.

Hemma igen. 1,4 kg lättare, börjar direkt igen. Sitter här, trött, seg, som en strandad val. Äckligt. Sitter här, känner mig ensam, hjärtat fladdrar, behöver närhet. Saknar närhet. Ännu ett orosmoment; hur mycket vågar man säga utan att få svar? Vill han inte svara eller är han bara upptagen med annat? Jag orkar inte med längre. Att gå från en avslappnad samvaro till en präglad av oro, ännu mer än innan, det funkar inte. Så löjligt egentligen, oroar mig över att jag oroar mig till och med. Rastlösheten lämnar inte kroppen riktigt, den trissar upp nya tankar, nya onda cirklar, nedåtgående spiraler.

Den aldrig sinande oron. Den sveper in som giftig dimma över mitt sinne. Saker jag aldrig trodde att jag skulle oroa mig över gnager i bakhuvudet hela tiden. Om mindre än två veckor blir jag myndig. Arton år. Innan såg jag fram emot det hur mycket som helst - äntligen fri att göra vad jag vill, leva livet fullt ut. Svarta orosmoln skymtar i horisonten. Innebär det att jag ska bli vuxen nu? Ta vara på mig själv? Ta ansvar? Det krävs så mycket, att man ska ta plats, stå på sig, vara stark. Sköta allt på egen hand. Jag är inte redo att bli vuxen. Jag kan inte. Mitt liv präglas av prestationsångest, fixering och en enorm rädsla för att hamna utanför, att vara en börda. Att folk ska sucka inombords när de utsätts för mitt sällskap.

Sängen känns öde. Värme av armar som håller om, långsamma andetag precis bredvid, varma pustar mot örat. Jag behöver det nu. Behöver trygghet. Lugn. Så ensam.