Jag kan verkligen inte få en hel dag att vara bra. Gårdagen resulterade i att jag var försenad till min första dag på extraknäcket, cykeln fick självklart punka. Fick vända om efter en kilometer, endast uppförsbackar förstås, blev frustrerad utav helvete och kastade in cykeln i garaget. Den träffade pappas motorcykel. Mamma skrek på mig. Skrek tillbaka. Ångest i bilen. Jag kan inte vara arg. Det sitter i max två minuter och eftersom jag är arg så sällan så kommer all ilska på en gång. Kom i tid till slut, men där var den dagen förstörd.
Och nu sitter jag här och gör absolut ingenting och slösar bort en hel fredagkväll. Som vanligt. Slösar bort varje dag. Orkar inte tänka. Framtid. Existerar inte. Jag vet inte ens om jag vill finnas i framtiden. Meningslöshet. Dyker upp i mina tankar titt som tätt. Hela tiden. Rädd att det ska bli konstant, att det ska bli ett mantra som upprepas åter och åter tills det bara finns en väg ut. Meningslöshet, meningslöshet, meningslöshet. Tröttsamt. Självklart börjar jag bli hungrig nu, har redan ätit middag, en massa räkchips(en sån där påse man köper på thairestaurangen) och choklad. Fick en chokladask av pojkvännen igår. Han är så söt. Jag är bara misslyckad.
fredag 27 augusti 2010
meningslös = allt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
du är allt utom misslyckad- det är omständigheterna som är misslyckade...
SvaraRaderaAlla har vi dagar då det känns som att precis allt man gör är dömt att gå åt pipan.
SvaraRaderaKänner igen mig så väl i den där känslan av meningslöshet. Jag lever endast i nuet, kan inte se någon framtid. Allt är bara blankt, tomt.
Tror knappast din kille gillar dig för att du är meningslös och misslyckad, utan för att du är underbar på många, många sätt.
SvaraRaderasvar : jag vet att det är vatten. man måste äta 9000 kcal för att gå upp ett kilo i riktig vikt. men jag sktier i om det är vatten eller fett för vattnet ser ut som fett ändå, vatten är tillochmed värre för det dallrar.
SvaraRaderaNej, anorektiker, eller speciellt bulimiker får lätt ödem när man börjaar äta ( vattenansamlingar) och det går inte alls bort speciellt snabbt. jag har ödem och det är flera kilo vatten som fastnar på mig och försvinner inte sålänge jag inte slutar äta kolhydrater igen. kan ju inte leva ett normalt liv om jag inte kan äta, alltså måste jag ha kvar vattnet och det vägrar jag, vilket i sin tur får mig att återgå till ötstörningen hela tiden ....
och jag har läst mattillåtet, min sjuksköterksa tvingade mig till det. men jag tyckte inte alls den var speciellt bra faktiskt.. dessutom kunde jag redan allt som stod i den (A) hihi
kram