Jobbig vecka.

Med käften full av skavsår och ännu mera skrot har humöret dalat. Stundvis har hopplösheten slutit sina osynliga händer om min hals, men det är ändå som att jag har ett segt skal nu. Inget biter riktigt lika mycket på mig nu. Ångesten är inte lika total när den kommer, det är inte alls samma avgrundsdjup och den kommer mycket mer sällan, är inte lika lättprovocerad.

Det som förvånar mig är frånvaron av matångest. Mår dåligt - äter som vanligt. Mår dåligt - tränar som vanligt, tre fyra gånger i veckan. Mår dåligt - men inte över vad som passerar mitt matsmältningssystem. Grämer mig över mina lår i spegeln och märker att jag aldrig är riktigt nöjd. Förr kunde det vara antingen jättenöjd eller jättemissnöjd, men nu är det varken eller. Topparna och dalarna är avkapade och kvar står jag i medelmåttaträsket. Visst, jag är vältränad. Visst, jag är smalare än de flesta (får jag höra, jag vet inte vad jag ska tro). Okej, jag medger att jag är snygg, men ändå kan jag inte känna mig nöjd när mellanrummet mellan benen är skrämmande litet.

Vad jag också undrar är vad det är för fel på mig egentligen. Eller, fel och fel, men jag undrar varför människor i min egen ålder är så svåra? Varför ska jag ha så svårt att ge ett bra intryck när jag vet att jag egentligen är intelligent och språkligt begåvad? Min pojkvän säger jämt till mig att jag är bättre än dem, smartare än dem. Jag känner ju att det är som om de inte FATTAR, som om de ser världen med en filt över huvudet. Jag har tvingats upp ur den skyddade världsbilden, Ana ryckte upp mig bryskt och åldrade vissa delar av mig fort. Jag är skör. Jag tänker för mycket. Dålig kombination i tider som dessa.