Jag kan inte ens uttrycka mig i ord. Hjärnan går på tomgång, är helt utmattad redan och skolåret har knappt ens börjat. Det känns som att allt ligger på en oändlig hög som aldrig tar slut. Prov på torsdag, måste plugga, orkar inte. Orkar inte stressa upp mig på provet, sitta med svidande mage, ångest, kallsvett och hjärtrytm på 120 för att jag inte kan lösa uppgifterna, orkar inte känna hur klumpen i magen blir tung när man får tillbaka provet och inte får mvg eller starkt vg. Vad ska jag ens med betygen till? Jag kommer inte orka läsa på högskola ändå. Bra betyg gör mig inte till en bättre människa. Jag är usel ändå. För vem tycker om en person utan självkänsla som bara klagar på sig själv, egentligen? Ingen orkar med det i längden. Jag är allt jag inte vill vara och det gör mig galen.
Jag som trodde det blev bättre. Hade visst fel. Sitter och klickar runt bland gamla bilder, saknar, vill vara sådär skör och liten igen. Mapp: Skräckexempel. Tårar i ögonen, hur kunde det gå så långt? Hur? Varför just jag? Allt bara snurrar omkring mig just nu, jag får inte fatt i någonting. Men vad spelar det för roll, jag har ju allt utrymme i världen att skriva osammanhängade blogginlägg för det är väl ingen som läser ändå. Bloggen är precis som mig. Ointressant.
tisdag 25 januari 2011
Förbjuden saknad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker inte att din blogg är ointressant, jag är bara dålig på att kommentera. Jag tycker att du är så himla duktig som lyckats ta dig så pass långt ur ätstörning helt själv, och jag gillar verkligen ditt sätt att skriva!
SvaraRaderasv: Ja, det är ju svårt för mig att svara på, och kanske för dig också. De flesta som har lidit av anorexia eller andra ätstörningar blir ju inte 100% friska, så man får helt enkelt lära sig att leva med det.
SvaraRaderajag läser men jag vet inte vad jag ska säga för jag mår också dåligt. längtar också tillbaka fast jag vet att det är idiotiskt.
SvaraRaderavet inte hur jag ska kunna säga att det blir bättre med tiden när jag inte tror på det själv. det enda jag tror på är att det blir bättre på våren/sommaren, jag tror att bristen på solljus bidrar till att det är så himla svårt att se positivt på framtiden.
och du vet vad de säger, man vill alltid ha det man inte kan få, och vi vet att det inte är värt att må så dåligt som minus 2 eller 4 eller 10kg innebär, vi kan/får inte gå tillbaka dit och därför känns det så lockande.
Äter hur mycket frukt som helst (typ huvudmålet i min kost, samt grönsaker, känns det som) så vitaminbrist LÄR jag ju inte ha? Har ju varit nagelbitar hela livet så det ligger väl bakom en hel del...
SvaraRaderasv: ja testa allt! det kan ju (förhoppningsvis) inte bli värre utan bara bättre, så det är värt en chans.
SvaraRadera:/ men det är ju jättebra att du tar dig till skolan för du hade nog mått sämre om du stannade i sängen hela dagen. man måste tvinga sig själv ibland och ibland lyckas man peppa sig själv till en bra dag.
men det är lugnt! du får skriva av dig hur mycket du vill! det är bara bra.
och tack, tack, tack. så himla snällt sagt.
Erika, du och din blogg är långt ifrån ointressanta! Jag kan känna igen mig mycket i det du skriver, dina känslor och tankar... Du får en verkligen att leva sig in i dina texter och dina ord sätter sig verkligen. :)
SvaraRaderaJag tycker verkligen om din blogg. Du verkar inte alls ointressant.
SvaraRaderaÄr det inte så att när du är stressad och mår dåligt så längtar du tillbaks till ditt sköra och sjuka jag, men när du mår bra och har roligt så tycker du om din kropp också?
Se igenom känslorna och stå ut tills du har mindre kämpigt i skolan och gör mer roliga saker (våren och sommaren brukar faktiskt innehålla mer trevliga sociala grejer). Folk gillar dig, folk saknar dig. Du måste bara se det också.