Tiden går så fruktansvärt långsamt. Hjärtat är tungt, känns som det pumpar runt smutsig olja snarare än blod. Jag förstår inte varför jag känner såhär, det är inte alls som förr. Humöret går inte som en berg-och-dalbana som det gjorde förra året vid den här tiden, nu är jag bara nedstämd, liksom... likgiltig. Jag ser inte fram emot någonting. Trots att allt inte är svart så känns allt så meningslöst.
Jag hatar den jag har blivit. Jag har förändrats grymt mycket under de senare åren, och inte till det bättre. Självförtroendet och självkänslan är sämre, och jag varken orkar eller riktigt vågar vara mig själv. Det är som om jag har glömt vem jag egentligen är. En gång i tiden, även efter att Ana trädde in i mitt liv första gången, var jag glad, spontan och fick ofta höra att jag var rolig. Vad hände med det? Osäkerheten har tagit över mig och hela min personlighet. Det är som om jag krupit in i ett skal, och inte kan komma ut. Jobbiga tankar som håller mig fängslad, som gradvis växt sig starkare.
Jag vet ingenting längre. Ingenting. Jag vet inte vem jag är, inte hur jag mår, inte vad jag verkligen vill, och jag har ingen aning vad jag ska göra åt det.
tisdag 18 januari 2011
melankoli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sv: Nej det har jag faktiskt inte haha. Låter toppen hörru!
SvaraRaderaFast på fyllan smakar mat ingenting för mig och jag blir aldrig sugen på något. Ibland får jag för mig att fylleäta för att jag typ är ledsen justdå, så oftast gör jag i ordning för en stor hets, äter av allt, men det slutar jämt med att jag slänger allt jag gjort i ordning för att ingenting smakar något haha.
sv: Jo jag förstår precis hur du menar haha, bara i mitt fall det var ett dåligt exempel antar jag :)
SvaraRaderaLite bra ändå på natten efter krogen när man sitter med dom andra på mc donalds och inte blir ett endaste dugg sugen, snarare äcklad. Det är ju faktiskt bara positivt :)
Melankoli är den djupaste/svåraste depressionen en människa kan drabbas av. Vilket jag antar att du inte har... Då skulle du nog inte ens driva en blogg. Men du låter dock mer än nedstämd (dvs. det låter som att du har en "enkel depression").
SvaraRaderaMen jag känner ett antal personer som går på anti-depp, och för vissa hjälper det ju faktiskt. Andra verkar det inte ens ha någon speciell verkan - apati uppstår i stort sätt ändå, och biverkningarna är ju inte roliga alls. Plus att man bara mår sämre de 2 första veckorna och att det är svårt att sluta utan att må SKIT... :O
Men livet kanske skulle vara lättare för DIG och alla i din omgivning om du fick en diagnos.