Jag blir så förvirrad. Jag vet inte om rådande sinnesstämning beror på en påbörjad svacka, rutinkaos, faktumet att dagens intag hittills ligger på typ fem eller sexhundra kalorier, grovt räknat - eller om det beror på att jag återigen alltid måste vara den som tar initiativet. Återigen bara känna mig som ett jävla plåster. Rädslan att missa saker, rädslan att hamna utanför, och den ständigt störande tanken om att de egentligen inte vill vara med mig alls. Jag vill bara skratta åt mig själv. Varför fattar jag inte hur jävla dumt det låter? Ibland funderar jag på om jag är den mest korkade människan jag vet.
fredag 7 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sv; Jag tyckte också att springa var döden innan. Gjorde det bara utomhus när jag behövde panikträna och inte kunde åka till gymmet.
SvaraRaderaMen nu tycker jag det är trevligt, och jag har aldrig lust att köra crosstrainer längre. Vet inte riktigt varför, men jag antar att det blev roligare när konditionen blev bättre.